Gamla, jobbiga tankar!

Kollade just igenom ett anteckningsblock där jag skrev förut om jag inte kunde sova eller fick något på hjärnan osv. Den här dikten, eller vad jag ska kalla det, som jag lägger upp nedan skrev jag i vintras någon gång. Det är otroligt hur mycket bättre jag mår nu än vad jag gjorde då. Även om jag känner igen mig mycket i det jag skrev så är det inte alls på samma sätt längre. Jag kan må på samma sätt, men det är inte en vana längre. Det händer mer sällan. Jag kommer nog aldrig bli helt "normal" eller "frisk", men jag lär mig leva med känslorna. Jag lär mig acceptera dem på ett annat sätt. Vissa dagar önskar jag verkligen att jag vore någon annan, att jag fungerade på något annat sätt, att jag slapp vissa känslor som jag har och att jag bara kunde få vara en normal människa och inte sträva efter det omöjliga. Men jag tänker sluta säga nej till mig själv nu, från och med nu ska jag verkligen försöka göra allt som jag vill. Jag ska försöka tänka på mig själv och den jag är, inte den jag önskade att jag var. Jag har ju faktiskt lyckats med en sak som jag för bara några månader sedan trodde var en omöjlighet. Jag har hittat någon som älskar mig för den jag är!! Jag tror att det är det som gör att jag vågar mer och mer acceptera den jag faktiskt är. Jag vågade ta in någon i mitt liv, jag vågade säga ja till mig själv i det läget, och det ångrar jag inte för en sekund!

Gamla tankar:
Man får inte slåss
Inte kalla någon fula saker eller trycka ner
Det vet jag
Det vet alla
Det är fel


Men vad är det då som gör att man gör precis det?
Jag har slagit mig själv så mycket
Så många gånger att knogarna är röda och svullna
Jag har slagit mig inifrån och ut
Så många gånger att jag knappt känner var gång de hårda knogarna slår emot min ömma kropp


Fula saker kan hagla från mig utan att jag ens rör på munnen
De fula orden betyder ingenting längre
De har blivit en del av mig


Om man hör en sak nog många gånger blir det sant
Men vad gör man då när rösten inte går att tysta,
När det inte finns någon fysisk mun att hålla för...


Där slutade jag skriva... Skulle nog inte säga att det är en färdig text, men så blev den lämnad, och så lämnar jag den nu. Ja, precis... Jag lämnar den!!