Förstummad... glad... lättad...
Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns inom mig just nu. Jag var så nervös när jag under gårdagen tryckt "publicera" här på min blogg. Men inte många minuter senare fick jag känna att det inte var något farligt. Att det var skönt och att det kändes rätt. Det togs emot på rätt sätt. Av många! Av de flesta tror jag... Det finns iallafall ingen som har sagt något dumt till mig, och om det sitter någon där hemma och tycker och tänker saker om mig så har det iallafall inte kommit till min kännedom, så därför kan jag ju aldrig veta om det är så. Jag känner mig iallafall oerhört STOLT över att jag vågade, över att jag gjorde det!
Jag har lite dåligt samvete över att jag inte klarat av att, till mina närmsta, kunnat säga hur det legat till öga mot öga, men jag har helt enkelt inte klarat av det. Jag hoppas att det inte finns några hard feelings pga det.
Jag får lite tårar i ögonen när jag tänker på att jag är där jag är... När jag var där jag var för tio år sedan kunde jag nog aldrig föreställa mig att jag ens skulle vara 26 år gammal någon gång. Och definitivt inte att jag skulle sitta här och vara stolt över att jag berättat den skamfyllda hemligheten jag bar på. Att jag skulle ha kunnat lämna den och vara på väg mot livet. Att inte en enda människa, efter att jag berättat min hemlighet, kallade mig för konstig, dum, betydelselös, en skamfläck, ingen.... ingenting... Att jag har förstått att det aldrig var något jag var tvungen att skämmas för. Jag hade lika fullt värde då som nu, som när jag föddes och som jag kommer ha hela mitt liv. Det värde som alla människor har oavsett vad!
Det känns fortfarande lite konstigt att jag berättat om det. Jag kan inte riktigt förstå det. Men mer och mer när sekunderna går så börjar jag värdesätta mitt liv mer. Jag är glad att jag inte kastade bort det. Jag är glad att jag valde att kämpa och kriga och fortsatte även när jag bara ville ge upp. Det känns som att jag äntligen vågar stå för den instängda Petra. Som att hon får titta ut mer och mer i ljuset som sipprar in där det varit stora tegelstenar förut.
Jag kan se en bild hur den lilla, unga instängda Petra med darriga ben och ovana ögon tar sina första steg utanför den kalla, mörka och trånga brunnen som hon varit instängd i så länge. Hur varje steg blir stabilare och starkare, hur ögonen vänjer sig vid ljuset, hur de korslagda armarna mer och mer vågar lätta, hur de knutna nävarna börjar slappna av. Runt omkring flyger små vita maskrosdamm. Det är sommar, luften är varm och solen skiner. Hon vågar le, hon börjar springa, rakt ut på en blomsteräng, längre och längre. Mitt på ängen lägger hon sig ner och tittar upp i den ljusblå himlen. Hon ler, och längst hennes bleka och smutsiga kinder rinner tårarna. Hon är fri nu. Det tog tid. Men nu får hon leva där, utan skam i hennes paradis. Och den Petra som just nu sitter tio år framåt i tiden och skriver om henne fäller också en tår, för allt vi varit med om tillsammans. Tack för att du kämpade för mig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar