Sömnlös natt

Läs detta, om ni vill förstå mig och min Asperger bättre. Jag önskar att alla i mitt liv vill lära sig så mycket om Asperger och hur livet är för mig som ni bara kan. För att förstå mig lite bättre. För jag vet att det kan vara svårt att förstå;) detta är skrivet natten till Söndag. Skulle bara skriva något kort..... så gick det med det😅

Det börjar bli en vana att inte sova så bra. Inte så konstigt egentligen med all den förhöjda ångesten som befunnit sig i min kropp länge nu. Ibland känns det faktiskt som att jag kommer explodera inifrån. Det har hänt så jobbiga saker runt mig, men Inte nog med det. Det kaos som finns i mitt eget liv med en försäkringskassa som inte vill samarbeta,ingen inkomst sedan december, läkare som lovar en sak,men har för mycket att göra för att hålla det som de lovat bidrar också. Läkare som inte ringer upp. Väntat på ett terapeut utan resultat i över ett år. Jag känner mig övergiven och att jag inte kan lita på någon myndighetsperson. För en person med Asperger är tydlighet och rutiner en av de viktigaste sakerna som finns. Att det blir som det är sagt. Och att man hinner förbereda sig mentalt för vad som komma skall. En person med Asperger vill ofta klara sig själv, och ha det på sitt sätt för att ångesten ska kännas så lite som möjligt. Ibland tänker jag att det måste vara jobbigt för världen att anpassa sig efter mig och det jag behöver för att ångesten inte ska stegra. Men som min min lillasyster, som verkar ha fattat lite sa: "Men den som behöver anpassa sig mest är ju faktiskt du". Och så rätt hon har! Varje dag, flera gånger om dagen så måste jag anpassa mig till världen. De gånger ni ser mig bryta ihop i tårar eller ångestattacker, de gångerna får ni se en bråkdel av vad jag går runt och bär på inom mig. Det är först när jag bitit ihop och försökt att vara stark och inte visa hur jag känner alldeles för länge, försökt nå upp till hur man "ska" vara, som jag fyllts inifrån så mycket att det exploderar och sipprar ut. Jag är så tacksam att mina närmsta verkligen försöker förstå mig. Men det är också jobbigt att veta att det kommer stanna vid försöker. För det är ingen som förstår. Knappt jag själv. Jag känner mig ofta självisk eller egoistisk när jag står upp för vad jag behöver eller vill. Det låter som att jag är envis eller alltid ska ha som jag vill. För mig handlar det inte om det. För mig handlar allting jag gör om att hålla min ångest i schack. För hur obekvämt det än är,och hur obegripligt,så är det dock så att jag lever med daglig ångest. Det är hemskt jobbigt, och jag önskar ingen det. När jag står på mig stenhårt i att jag, just idag,inte klarar av att sitta på vänster sida i baksätet, så är inte det för att jag måste få bestämma var alla ska sitta. Utan det är för att jag redan har sådan ångest att jag inte klarar av att sitta så nära traffiken med min traffikrädsla, eftersom att jag inte klarar mer ångestpåslag. När jag vill äta julmat hos mamma och pappa på jul istället för alternativ julmat,så är inte det för att jag älskar julmat och inte klarar mig utan den. Nej, den ger mig trygghet och ett lugn i att DET ser iallafall likadant ut. Smakerna är samma som när jag var liten. När jag inte orkar städa,diska eller tvätta vissa gånger, så beror inte det på att jag är lat. Det beror på att min hjärna bygger upp saker i steg. Varje steg är ett hinder jag måste över. Att diska betyder inte bara diska. det betyder steg 1: fixa diskvatten. Steg2. Diska ( varje sak är ett nytt steg egentligen, men för enkelthetens skull så faller alla saker under steg 2 ) steg 3. Skölja och sen ska det tillbaka i skåpen någon gång.
Och då är diska en av de "lättare "sakerna. det här betyder inte att jag aldrig diskar eller städar. Men det ÄR och kommer alltid vara ett jobbigt moment för mig. För det känns som ett hinder. Det tar emot. Mer vissa dagar. Vissa dagar går det helt enkelt inte, för hjärnan säger stopp. Och när det kommer till matlagning är det nästan värst. Det är svårt att förklara, men vissa saker har min hjärna byggt ett jäkla hinder för. Vi pratar om väggen i American Ninja warrior, fast några meter högre. Jag kan laga enkel mat, superenkel mat,som jag inte kan direkt misslyckas med. Och det är faktiskt bra nog. Jag behöver inte göra mer än så. För det handlar inte bara om att ställa mig och laga mat. Om en maträtt har många steg i sig, då får jag springa fram och tillbaka för att försöka ta mig upp över den där jäkla väggen tills jag har blåsor under händer och fötter, och svetten dryper. Tillslut kanske jag tagit mig över den, och maten står halvbra på bordet. Men till vilket pris? Jag är inte nöjd över mig själv. Jag är mentalt helt slut. Och har redan ångest över om jag måste göra det igen någon gång. Jag berättar detta,för att jag vet att det är så lätt att se på mig och andra där svårigheterna inte syns, och tänka att vi fungerar precis som alla andra, och att vi bara är lata. Men det är så långt ifrån sanningen som det går att vara. Om alla skulle vara så mentalt stressade som jag är varje dag, så skulle fler ha förståelse för hur mycket man orkar. För att dra ett exempel på hur vi med Asperger kan fungera, så vet jag en kvinna med asperger som inte klarar av att ta upp posten från golvet mer än en gång i veckan, även om hon går förbi den flera gånger, för att det GÅR bara inte. Hon måste vara mentalt förberedd. Svårt att förstå va? Jag förstår det! Men det är ett tydligt exempel på hur svårt väldigt "lätta" grejer kan vara, utan att det syns på en. Som sagt, detta betyder inte allt jag aldrig städar, eller lagar mat om det behövs, men vissa dagar GÅR det bara inte! Jag kommer alltid försöka belysa de saker andra tar för givet att man kan, Men som inte är så lätt för de som är skapta annorlunda. Jag är 0% nervös över hur det ska gå att ta hand om ett barn. Jag är medveten om att det kommer vara tufft första tiden, men jag har förberett mig för det hela mitt liv. Det längtar jag till och har längtat till så himla länge. Jag är isåfall rädd för att jag vet att jag inte kommer orka vara den "perfekta mamman" som städar, diskar, tvättar,lagar mat OCH tar hand om sitt barn medans pappa är på jobbet. Men så minns jag att jag inte lever på 1800-talet,och det är ingen som kan förvänta sig det av mig. Vad är det viktigaste att jag gör? Jo,tar hand om vårat barn. Älskar henne. Allt hemmagöra är vi faktiskt två om. Det kan vi göra tillsammans. Och då känns allt mycket bättre. Att ta hand om och älska vårat barn, samt få i mig lite enkel mat eller matlådor, DET klarar jag. Det andra behöver jag lite mer stöd i. Så ser livet ut just nu. Det kan ändras. Men det måste få ändras i den takt som jag känner att jag klarar av. Igen - INTE för att allting ska ske efter mina villkor, utan för att jag måste känna trygghet och att jag inte behöver fyllas av ångest för att jag sätter krav på mig själv som inte är rimliga för var jag befinner mig i livet. Kul att försäkringskassan ändå tänker att jag ska kastas ut i ett jobb i 100% utan problem.... men det är en annan historia...

Overklighetskänslor

I Tisdags var jag med om det mest obehagliga jag någonsin varit med om. Jag hade sovit dåligt ett tag, och bara ett fåtal timmar natten till Tisdag, så någon gång mitt på dagen la jag mig ner för att försöka sova en stund för att orka med kvällens premiär på Karlbergsteatern. Jag somnade ganska hårt, och när jag vaknade till så tvingade jag mig upp direkt för att inte sova för länge och få ont i huvudet. Då började det hemska.

Jag kände att jag var galet trött, vimmekantig och svimfärdig, vilket jag kan bli när jag sovit mitt på dagen. Så jag gick upp för att dricka en vitamin-dryck som alltid brukar göra mig piggare och mindre yr. Men det hjälpte inte. Hjärnan var fortfarande inte med. Jag ska försöka förklara känslan...

Det var som att min hjärna fortfarande var i dröm-mode, som att allting som hände, allt jag sa, allt jag hörde bara var en dröm. När jag sa något så visste jag inte om jag sagt det eller tänkt det. Jag hörde inte min egen röst. Samma sak när jag gjorde något, så visste jag inte om jag gjort det eller tänkt det, eller så hade jag glömt av att jag gjort det. Allting var som i en sorts dimmig karusell. Jag var helt enkelt vaken i en mardröm.

Jag trodde att det skulle hjälpa att duscha, men jag kunde inte riktigt känna vattnet. Sen när jag gått ur duschen och kollade mig i spegeln några minuter efter så undrade jag varför jag var blöt i håret, för jag hade redan glömt att jag hade duschat. Otroligt obehagligt!

Nu började jag bli rädd på riktigt. För jag förstod att det inte skulle försvinna. Jag märkte att de enda gångerna jag kände mig verklig var när jag la mig på rygg på golvet och tryckte handflatorna mot golvet, eller när jag startade högtalaren med musik på högsta volym och tryckte örat mot den. Annars var det som att huvudet var fullt av bomull och som att allting hände långt bort ifrån mig.

Jag testade att hälla upp iskallt vatten med isbitar i en stor bunke och stoppade ner händerna för att jag trodde att kylan skulle göra mig piggare i skallen. Jag doppade ansiktet. Jag testade mer vitaminer. Åt mat. Åt socker. GJorde allt för att komma tilbaka till verkligheten, men det gick bara inte.

Så var det dags att åka till Karlberg. Paniken infann sig ännumer. Vi skulle ha publik. Tidningen skulle vara där. Mina kompisar och familjemedlemmar skulle vara där. En kväll som i vanliga fall kan  vara höjdunkten på året blev istället en skräck. Jag skulle alltså spela premiären utan att vara medveten. Jag var tvungen att lita på att jag repat så bra att det satt i ryggmärgen.

Jag kom dit, och jag pratade med ett fåtal om vad jag gick igenom, och det var skönt att få göra det, istället för att bära det helt inom mig. När vi sjöng upp var jag en milimeter ifrån att bryta ihop i en panikångestattack, eftersom att det stod klart för mig att jag inte hörde varken när jag pratade eller sjöng. Också skulle jag försöka pricka alla tonerna...

Föreställningen drog igång, och jag minns inte så mycket av den. Jag minns att det kändes som att jag var full. Att jag inte riktigt var med, men att jag försökte ge så mycket energi som jag bara kunde. Jag minns att jag var glad att jag hade publik som jag kände, men att jag också var ledsen att jag inte riktigt kunde njuta av premiären så som jag ville. Jag minns att mina fina ullvinge-systrar var där, och jag känner mig alltid så glad över att de alltid kommer och stöttar mig, och dessutom gav de mig en jättefin premiärpresent <3 Jag minns att jag försökte prata med dem, och att jag hoppades att de hade haft en rolig föreställing och att jag inte gjort bort mig. Personligen vet jag inte ens hur det gick för mig. Jag hade ingen kontakt med varken hjärna eller kropp. Men jag vet att jag tog mig igenom föreställningen med alla poistioner och repliker, så repetitionen hade gjort mig väl;)

Nästa dag var alla dessa känslor borta ( TACK OCH LOV!! ) Och jag var ofantligt glad och peppad till den kvällens föreställning. Var lite rädd att jag skulle få scenskräck, men det fick jag inte;) Önskar bara såklart att jag varit så glad och peppad till premiären, men det verkade iallafall som att publiken hade roligt, och det är det viktigaste:)

Skådespelare med Asperger?

Det finns en specifik sak som får mig att må så bra. Som får mig att leva. Som känns som mitt hem. Det är teatern. Eller egentligen agerandet i sig. Det spelar inte så stor roll om det är teater eller film. Om jag får sätta mig in i en karaktär och få spela ut den, så är jag nöjd.

Skillnaden är väl den att teatern är något mer strukturerad och man växer ihop som familj hela ensemblen, i film blir det inte riktigt så på samma sätt. Tider kan lätt flyttas och saker kan kännas lite mer ostrukturerat. Men det är ändå en annan form av struktur.

För mig är min Asperger en styrka inom detta ämne. För den gör att jag lägger ner 100% och mer i alla roller jag gör. Jag brinner ihjäl för agerandet, för att jag älskar det så mycket! Det är ett av mina specialämnen, och eftersom att jag är intresserad av det, så vill jag helst bara få göra det hela tiden. Men det är inte så lätt att få bestämma det. Jag får ta de roller jag får och växa i dem. Jag är oerhört tacksam att jag får spela teater och spela i någon kortfilm här och var, för jag vet inte hur jag skulle andas annars.

Det kan tyckas konstigt att en sån som jag, som tycker att det är så otroligt jobbigt att träffa nya människor, vill stå på en scen framför 100tals nya människor varje dag, eller att jag vill få vara med i filminspelningar där jag inte känner en enda människa. Men för mig är det självklart! Jag vet vilken kod som gäller där. Jag är där som skådespelerska. Jag vet vad jag ska göra där. Jag ska spela en roll! Jag vet vilken roll jag ska spela. Och regissören berättar för mig om jag ska göra saker på ett annat sätt, eller fortsätta som jag gör. TÄNK vilken dröm?? Jag ska dit och jag vet vad jag ska säga, vad jag ska göra hela tiden. Och efter en föreställning kan jag prata med publiken som Skådespelaren Petra. Jag har redan etablerat vem jag är. Jag behöver inte kämpa så mycket för att veta vad jag ska säga eller göra.
Jag har också mycket lättare för att prata med människor som förstår hur jag tänker, eller fungerar mer som mig. Och i stort sett alla jag träffat för att spela teater med, eller spela in film med har jag klickat ganska bra med även när vi inte spelar in eller repar. I pauserna så att säga. Jag tror det beror på att vi är likasinnade. Vi är på samma plats för samma anledning. För att göra något bra tillsammans. Och jag vet redan att vi tycker om samma saker.

Sen kommer ju den där "myten" om att människor med Asperger inte kan visa känslor.... HA!! Inte sant i mitt eller många andras fall. Jag har mest läst på om kvinnor med Asperger, eftersom att det kan te sig ganska olikt från pojkar med Asperger, har jag förstått. Men vi är ju individer, så det kan nog te sig annorlunda från person till person också. Jag är iallafall en männsika med extremt mycket känslor inom mig. Sen att jag spenderat ett helt liv med att försöka trycka bort och dölja känslorna är en annan sak. Jag har varit med om många fruktansvärt jobbiga och tunga år, så jag har ett helt känsloregister att ta av! Och jag älskar att använda mig av mina känslor i mina roller. Om jag inte kunde visa känslor så skulle jag aldrig ha kunnat spela en hel föreställning där i stort sett det enda jag gjorde var att skrika, gråta och få ångestattacker på scenen.

I teatern så repeteras varenda ord och rörelse in i minsta detalj. Så jag känner mig väldigt trygg på scenen. Och även om något blir fel, och vi tvingas improvisera, så klarar jag det eftersom att jag har blivit så trygg i vårt lilla "rum" på scenen.

Jag tror jag ska sluta skriva nu, men kände att jag ville skriva ner saker som jag lär mig om mig själv sen jag fick diagnosen. Det här var en av de sakerna som mer och mer faller på plats sen dess. För jag har fått frågan så många gånger, och får den fortfarande. Hur jag kan klara av att spela i föreställningar och film, men inte klarar av ett vanligt jobb? Eller inte vågar ringa ett samtal, men vågar stå framför 100-tals människor? Hur jag kan tycka att det är jobbigt med nya människor, men ändå vågar börja i en helt ny ensemble osv. osv.

Mitt svar till er är : Det är mitt syre! Det är där jag lever! Det är där jag känner mig trygg! Där får alla mina känslor plats! Det är jag helt enkelt. Kunde jag bo på teatern så skulle jag göra det.

Jag och min ångest kring födelsedagar

Igår var den här. Den mest fruktade dagen om året för mig. Jag kan inte minnas sist jag hade en födelsedag som inte gav mig panikångest och helt enkelt en önskan om att slippa vakna upp nästa dag. Jag har försökt analysera varför det är så, och vad som framkallar en sådan stor rädsla för mig att bli äldre.

Jag vet att jag har ångest över att bli äldre pga av några saker som jag tänker försöka förklara. Jag kan i min hjärna inte förstå att jag är så gammal som jag är, eftersom att jag inte alls levt under alla dessa år. Jag har mått fruktansvärt dåligt under hela mitt liv, och alla min skolår - Särskilt sjuan till trean på gymnasiet är i stort sett helt svarta. De finns inte i mitt medvetande. Helt enkelt eftersom att jag inte fanns då. Allting gick ut på att dölja hur jag mådde, låtsas att jag var någon jag inte var som mådde så mycket bättre än vad jag mådde. Jag grät mig till sömns varje kväll och jag bad till gud att jag inte skulle vakna upp nästa dag ( så glad jag är att gud inte lyssnade, för att han visste att jag skulle ta mig igenom det ;) ) Så eftersom att jag var så instängd i mig själv, så fanns inte livet runtomkring mig. Därför försvann alla de åren utan att jag kunde uppleva dem.

Jag har alltid viljat ha barn, och ju äldre jag blir så ökar riskerna kring första gångs-gravditet. Jag vet ju inte ens om jag kan bli gravid alls. Jag får panik för att jag är rädd att jag inte kommer hinna skaffa barn innan  det är för sent.

Jag blir äldre och äldre, men har inte fått bli skådespelerska, och ju äldre jag blir så minskar chanserna att jag ska ha möjligheten att bli det. Jag får iallafall spela teater och göra småroller ibland, och det gör mig väldigt glad när jag får det.

Jag är inte min ålder till sinnet. Jag känner mig otroligt mycket yngre än så, även om jag känner mig väldigt mogen i mitt tankesätt. Det har jag alltid gjort. Varit lite barnslig till sinnet och har barnasinnet kvar, men tänkt mognare än vad vissa runt omkring mig gjort i ungdomen. Många har svårt att förstå vad jag menar när jag säger så, eftersom att många tror att barnslig och omogen är samma sak. Men så behöver det inte vara. tro mig!

Jag har också ångest över att bli äldre, eftersom att varje födelsedag (liksom nyår) har varit ett bevis på att jag blivit ytterligare ett år äldre, men jag står fortfarande och stampar. Jag mår fortfarande dåligt. Jag har fortfarande ångest. Och ingen vet ännu vad som ska kunna hjälpa mig att må bättre. Samtidigt som försäkringskassan andas i min nacke.

Men just den här födelsedagen hade jag ingen panik-attack. Ingen alls ! Kanske för att jag haft så många attacker förra veckan, att kroppen inte orkade mer. Kanske inte... Kanske berodde det på att jag hade mina vanliga rutiner. Jag hade inget som helst firande. Jag hade rep på kvällen som vanligt. Det firande jag hade var att Tobbe <3 gav mig sin present, och det älskade Karlbergs-gänget bjöd på Maria-kaka. Mycket gulligt av dem.

Ska jag vara ärlig så tror jag att jag klarade min födelsedag så pass bra som jag gjorde, för att jag ÄNTLIGEN fått svart på vitt varför jag fungerar som jag gör. Jag har fått en heeeelt annan förståelse för mig själv och mina problem. Jag accepterar mig själv på ett annat sätt, och jag vågar vara mycket mer öppen till människor runt omkring mig om hur jag mår i vissa situationer, och för det mesta känner jag att jag får en känsla av förståelse av dem. Jag har bestämt mig själv för att fira att jag funnits ett år till. Om jag inte haft födelsedag så hade det ju betytt att jag varit död, och då hade jag inte fått göra de saker jag gör nu. Och jag tycker att jag är värd att fira att jag kämpat så oerhört mycket genom hela livet, så egentligen är varje födelsedag en bragd;)

Jag har dessutom träffat en fin pojkvän som vill samma saker som mig, och det ger mig ett lugn i kroppen, att jag faktiskt kunde träffa någon som tycker om mig för den jag är, som försöker förstå mig, och som jag kan bilda en framtid med.

Hur konstigt det än låter, så ger även cykeln jag beställt mig ett sorts lugn i kroppen. ( Det gjorde den inte förra veckan såklart, eftersom att den då bara gav mig ångest av en massa anledningnar )
Men för mig blir det ett stort steg framåt att äntligen kunna åka och handla vad jag vill, Hämta paket, åka till djurmagasinet och köpa kattmat och kattsand osv.osv. utan att behöva planera runt andra människors bilar och pricka in rätt tid hela tiden. Jag är otroligt tacksam för varje gång jag får låna mammas bil när hon är på jobbet, och ibland kanske jag måste göra det ändå, men det har varit en otrolig stress inombords kring det, eftersom att jag måste göra det precis rätt dagar och tider. Det blir en helt annan känsla av frihet nu!

Nu ska jag sluta babbla. Jag är glad att gårdagens födelsedag gick bra. Idag har jag haft desto större ångest när jag tänker på siffran.... Men jag ska försöka komma ihåg att jag äntligen är påväg framåt i livet, och det måste få ta sin tid! Jag ska göra mitt bästa att försöka leva alla mina dagar. Jag vet att vissa dagar är mörka, och jag går in i mig själv. Men förhoppningsvis blir det färre och färre sådana dagar.

Ta hand om er alla där ute, och snälla - försök leva! <3

Från och med nu så ska jag försöka SKALLA DAGEN!!

Kaos i kropp och hjärna

Det är kaos nu.

Både i kropp och i hjärna.

Det har blivit för mycket på sista tiden.

Energin är slut.

Jag sov bra inatt, förutom en del mardrömmar. Men jag sov. Det var skönt! Min kära lillasyster sov hos mig, och som på den gamla goda tiden, så sover jag bra då. Men vi vaknade, jag gav henne frukost på sängen, eftersom att hon fyller år! Vi hade lång-frukost och såg en film. Det var mysigt!

Men jag var så otroooooooligt trött!!

Under ca fyra dagar, har jag varit överdrivet trött. Men det eskalerade i söndags. Inte bara trött kroppsligt, utan även mentalt. Det känns som att någon tagit upp min hjärna och skakat den i sisådär 60 dagar, eller kört den i en cementblandare. Jag har ingen ordning och reda där inne, och det känns som att jag konstant springer i cirklar. Jag vet varken upp eller ner. Det har varit ganska jobbiga saker som skett i familjen, men även i mitt egna liv, och även en väldig spännande och rolig sak, som jag inte får prata om ännu, men som är både rolig och väldigt läskig. Dessutom håller jag på med en utredning på psykiatrin som tar tid och ork (men som jag är väldigt glad för att jag får göra, för jag hoppas att jag ska lära känna mig själv bättre, och att andra ska förstå mig bättre efter den, vad än den må visa.) Förutom det, så har jag en fysisk grej som en läkare måste kolla upp, som jag är, och har varit extremt orolig för. Det är inget jag kommer skriva om på internet vad jag tror, inte heller något jag kommer prata om med alla i världen. Det är vissa jag pratar med, för att jag måste ventilera. Men det stannar där... än så länge iallafall!

Min terapeut som jag haft i sex år kommer sluta som min terapeut, så jag kommer behöva börja träffa en ny. Det är FRUKTANSVÄRT jobbigt för mig. De som känner mig väl, vet att jag har oerhört svårt för förändringar, och väldigt svårt med att träffa nya människor, knyta an till dem, och våga öppna mig totalt. Det tog några år med min gamla terapeut, innan jag kunde känna att jag kunde vara ärligt med att jag inte alltid mår så bra som det kan se ut att jag gör. Det finns t.o.m. saker som jag INTE sagt till min terapeut ännu. Jag hoppas att jag kommer klara av att öppna mig fortare med min nya. Så att det inte behöver ta flera år till för det.

Tillbaka till idag!

När Erika for på jobbet ca 11.45, så gick jag och la mig på min säng. Ställde väckaren på halv två, ifall jag skulle somna, för att då skulle jag ut och gå med Erika som hade friskvårdstimme. Och jag somnade direkt!! Jag sov ända tills väckaren ringde. Hade kunnat sova ännu längre. Jag kan säga att om JAG lyckas sova på dagen, så betyder det att jag är gaaaalet trött. Det ska mycket till innan jag lägger mig och blundar och somnar. De gånger det har fungerat att göra så för mig, var när jag var yngre och var inne i en riktigt djup depression, och även i våras, när jag hade dippar i mina kortisolvärden.

Ska jag vara ärlig, så tror jag att kortisolet ligger väldigt lågt nu igen, efter månader av inre stress. Det enda som hjälper då är vila och försöka ta promenader och kanske träna - men inte för hårt! Enbart för att det ska ge mig endorfiner.  Men jag har även fyllt i en så kallad Depressions-skattningsskala, och min psykolog sa att poängen var så pass höga, att det nästan kom upp i djup depression. Så det kan också vara det som gör mig så fruktansvärt trött!

Jag känner lite panik, då jag vet att hela januari är mer eller mindre kaos, även om en sak är en positiv och rolig grej. Jag har svårt att andas när jag ser min kalender, och allting som måste fixas innan denna positiva saken startar. Och jag ska laga ett hål m.m innan dess också. Efter det kommer jag vara galet trött, så jag räknar med att mina rutiner kan starta igen i början av Februari. Jag är i ett väldigt stort behov av rutiner. Och när det blir som nu, så vill jag nästan kräkas för att jag blir så yr, och jag vet inte var jag ska börja.

Nu ska jag iallafall sluta skriva. Tänkte bara skriva om att jag var så trött att jag var tvungen att sova på dagen idag. Men det blev såhär långt. Skrift känns som mitt första språk på något sätt. Jag skulle kunna skriva i timmar.

Sov gott alla! Nu mår jag illa och måste sova!<3

Känns jobbigt...

Imorgon börjar jag en så kallad "Affekt-skola" på psykiatrin i Piteå... Känns faktiskt ruskigt jobbigt, och jag är väldigt nervös. Jag behöver tydlighet och veta vad som väntar mig för att fungera normalt. Och just nu vet jag egentligen ingenting, förutom att jag ska vara där 9.00 imorgon. Jag vet inte hur många veckor det är. Jag vet inte hur stor gruppen är. Jag vet inte vad jag behöver ha med mig. Och jag Vet inte riktigt vad det är. Jag vet inte heller om det fungerar som med ADHD-skolan, att jag även ska träffa en coach en gång i veckan. Och kommer vi få en massa läxor? Jag har alltså inte kunnat förbereda mig alls.

 För mig bygger varenda liten fråga upp en stor bit ångest i min kropp. Så är det alltid. Det kanske låter som en baggis för andra. Många kanske skulle tycka att det rent av vore skönt att det enda man behöver tänka på är att vara där klockan 9.00. Men jag fungerar inte så. Tydlighet är det viktigaste för mig! Jag är redan nu livrädd för att försova mig. Har ställt fem olika larm, och är ändå rädd för att försova mig. Har ställt klockan på två timmar innan jag behöver gå ( om jag går med god marginal ) för att jag är så himla rädd för att komma försent. Sen är jag rädd för att jag ska sätta mig i fel väntrum, eller gå åt fel håll när jag kommer dit. Eller att jag ska missuppfatta informationen jag får i receptionen och gå till helt fel ställe. Jag är rädd att jag ska vara ensam Där, eller att kursledaren blir försenad, för att jag får sån grym ångest då. Även varje tanke ger mig en stor bit ångest i min kropp, och katastroftankarna kommer som ett brev på posten. Prestationsångesten som infinner sig i kroppen i alla dessa skol-liknande grupperna är stor.

Jag berättar sällan för någon hur jag mår eller tänker i dessa situationer som jag hamnar i, som för andra låter som ingenting. Men såhär jobbar min hjärna VARJE gång jag ska iväg på något, eller ska på ett läkarbesök, träffa nya människor osv. Egentligen inte så konstigt att jag blir trött för ingenting.. Sen att jag på utsidan ibland ser ut att vara lugn som en filbunke, betyder inte att mitt inre pulserar som ett diskotek, och ångesten fyller varenda liten del av min kropp. Vill ofta springa därifrån. Men det kan jag ju inte. Jag Har ju lärt mig hur man "ska" bete' sig. Så jag gör som jag lärt mig. Hälsa artigt. Le. Låtsas som att du är precis lika bekväm som alla andra. Prestera ditt bästa. Var en duktig flicka.

Jag får ingen luft

Jag får ingen luft
Som att någon håller mina lungor i ett järngrepp
Försöker andas med magen, men någon stampar ner den mer och mer för varje andetag
Vill bara sova, men någon har greppat fjädern till min hjärna, och vrider upp den varje gång tankarna börjat suddas ut
Vill gråta ut det jobbiga
Men någon har satt ett starkt staket mellan mig och mina känslor
Vill känna min kropp
Men någon har distanserat oss från varandra, så jag når den inte hur mycket jag än försöker
Vill stänga mina svidande ögon,
Men någon har krokat fast mina ögonlock i starka vajrar från taket
Vill kunna bestämma över min egen kropp och använda mig av de verktyg jag har
Men någon har kastat bort alla verktyg, och tagit bort möjligheten att bestämma. Jag kan bara åka med.
Åka med i det jobbiga, det hemska. Mardrömmar när jag sover. Mardrömmar när jag är vaken. Denna någon som så lätt kan förstöra och förgöra. Denna någon som jag kallar för ångest. Ibland vinner jag över ångest. Ibland vinner ångest. Just nu är jag för svag för att vinna. Just nu känns det som att hela jag sakta förvandlas till ångest. Jag känner mig ensam. Fast. Körd. Dömd till att förlora. Men jag vet jag kommer klara mig. Ångest är inte farligt. Den kan inte skada mig. Det gäller att komma ihåg det. Men inte är det lätt för det.

The year I almost didn't survive

Så... för ett tag sedan så skrev jag ett inlägg på min blogg om året 2016, ett av mina värsta år i mitt liv. Nu har jag satt ord på det (engelska ord) på min youtube-kanal, där jag delar med mig av min historia. Kanske någon här och där tycker att det är "too much information", men jag tänker som så att det faktiskt hjälper mig att prata om det, och framför allt så hoppas jag att det ska kunna hjälpa andra! Kanske någon som går igenom samma sak eller liknande. Jag har lovat mig själv att aldrig skämmas för vad livet kastar mot mig. Utan försöka bli starkare av det. Och jag önskar alltid att jag på något sätt ska kunna nå ut till någon som behöver det. Kanske kan jag göra det genom att berätta min historia. Vem vet? Men det här var min verklighet förra året. Och det kanske låter som ingenting för de som lyssnar, men när jag var mitt i det så var det fruktansvärt. Det var livsfarligt. / Petra
(Om du av någon anledning vill dela, så får du!)

https://youtu.be/HkTcQGL0N-o

Frusen från topp till tå

Frusen från topp till tå
Lite i själen faktiskt också
När rädslan att fastna blir för stor
När sorgen är lite större än man kanske tror
Jag vill inte klaga, inte vara den som är den
Men ibland är det tungt att vara sin egen vän
När blixtarna inuti haglar ner
När jag inte på dagar mig i spegeln ser
För jag orkar inte se hur mina ögon är släckta
Hur jag tycker att alla andra är så perfekta
De dagar jag inte ser om framtiden är
De dagar jag tyngder på mina axlar bär
De dagarna är det tungt att vara jag
Det är tungt att ta dag efter dag
Ibland saknar jag kramen som jag inte får
Ibland saknar jag vännen som inte bredvid mig går
Försöka leva i nuet måste jag göra
Även när jag i lera kanske måste köra
Men när nuet känns lika tungt som morgondagen
Så gör det faktiskt väldigt ont i magen
Överleva, det gör jag tillslut
Tills dess får jag lägga allt mitt krut
På att försöka hitta glädje i det roliga
Och acceptera allt det där tråkiga
Vara glad för de fantastiska människorna som finns
Och alla de roliga sakerna som jag minns
Ta emot all värme, kärlek och kramar
Lossa på händerna som kring halsen stramar
Jag gör mitt bästa, det gör jag verkligen
Vad som händer imorgon, det vet ingen
Kanske vaknar jag upp med ett leende
Kanske är mina ögon mer seende
Nu ska jag iallafall försöka sova en natt
Och imorgon hoppas jag på många skratt

När energin tar slut

Jag gasar men kommer inte framåt för
Växellådan är trasig
Ibland undrar jag om det är sant, eller om jag är knasig

Reserven startar inte när bensinen tagit slut
Och fast jag stannat, så tickar taxametern varenda minut

Bensinångorna av det trasiga avgasröret gör mig yr
Jag åker till vänster, fastän jag till höger styr

Däcken är nya, men plötsligt är de platta,
Punktering i lungorna, det blir svårt att skratta

Det regnar på rutorna men torkarbladen står still
Kan det inte vara solsken? Det är det enda jag vill.

Rost under dörrarna, en repa i lacken
Försöker andas, men hamnar på backen

En lastbil kommer, gasar över min bil
Nu kommer jag måsta gå alla resterande mil

Nåväl, jag hann rulla min kropp från lastbilen stor,
Men tyvärr körde den över mina skor

Barfota i regn, bättre än glödhet väg av sten
Håller mig för skratt när det plötsligt blir solsken

Brända fötter haltar vägen fram
Lungorna är numera fyllda av damm

Energin tar slut, och jag säckar ihop
Helt passande rakt ner i en grop

Regnet börjar igen, men ur gropen kommer jag inte upp,
En bil kör över mitt huvud, tror att jag är ett gupp

Det gör inte så ont, jag är bara glad jag får vila
Att inte längre längst vägarna ila

Regnet svalkar mig, men snart är det över
För andas vet jag ju att jag behöver

Jag skriver ännu, kom jag just på,
Tänkte bara skriva en liknelse eller två

Hur det känns när kroppen slutar vara med,
När energin inte kommer upp, utan åker ned

Vila, vila, vila, promenera
Det enda sättet detta går att medicinera

Men livet innehåller mer än så
Och det måste på något sätt ändå gå

Så jag fortsätter kämpa, och vila när jag får,
Och spelar teater där jag absolut bäst mår

Nu måste jag sluta skriva, på riktigt
Ska försöka göra något annat, mer viktigt!

- Petra Viklund

Suck... Ny läkare IGEN

Precis som rubriken säger. Nu ska jag träffa ytterligare en ny läkare. Jag blir faktiskt uppriktigt ledsen och less. För det känns som att varje gång jag hittar en läkare eller liknande som jag tycker om och fungerar med, så byts den ut av olika anledningar.

Den läkaren jag träffade innan jul, och som även träffat min mamma två gånger tyckte jag verkligen om. Jag kände att han brydde sig om mig, och att han var på mitt plan. Det var även han som väldigt noga kollade upp med min terapeut, min psykolog som gjort utredningen tidigare på mig, och läste igenom utredningen för att komma fram till vad vi ska göra härnäst då mina mediciner inte fungerade. Jag kände mig trygg med den läkaren, och han försäkrade mig att vi inte ska hasta ut mig i något jag inte klarar av.

Nu ska jag alltså träffa en läkare som jag aldrig träffat förut, för kanske 100 gången känns det som, och det gör mig galet otrygg. Jag är extremt känslig för förändringar, och varje gång jag ska träffa någon ny människa, så byggs en otrolig ångest och osäkerhet upp. Och det är inte så att vi har tid att träffas flera gånger för att han ska hinna få sig en uppfattning om mig, och så jag hinner bli trygg med att prata om hur jag mår, eller vem jag är. Nej, nu är det jäkligt bråttom, eftersom att den här läkaren måste skriva ett intyg till mig efter redan första gången vi träffas, eftersom att annars kommer jag stå utan pengar när Maj månad slutar.
Också en stor anledning varför jag helst hade gått kvar hos min senaste läkare, att han redan vet all bakgrund på mig. Okej, inte ALLT, men det mesta. Jag och min mamma hade suttit med honom sammanlagt flera timmar, för att han skulle få sig en bild av mig. Och han tog verkligen in min mamma i samtalet, och hon fick minst lika många frågor som jag, vilket var superbra. Jag har svårt att föra min talan, och berätta hur det verkligen är, och det känns alltid som att ingen ska tro mig, eftersom att jag oftast håller mina känslor inne bland andra människor. Men mamma kunde styrka vad jag sa, och han lyssnade verkligen på henne. Det kändes som att vi tre TILLSAMMANS la upp en plan för min framtid. Och nu känns det bara himla osäkert...

Så nu sitter jag här igen, med en ångestklump i magen och i halsen. Och jag kan inte koncentrera mig på något känns det som. Serien som är så galet spännande, och som jag tidigare inte kunnat slita mig ifrån, blir nu kollad på fem minuter i sträck ungefär. Jag som äntligen börjat kunna läsa böcker igen, har väldiga problem med det just nu. Men jag försöker ändå, för att jag har börjat tycka om det väldigt mycket. Men det är galet svårt. Jag känner mig splittrad i huvudet på 1000 olika sätt, och påbörjar 1000 olika saker, även om jag har svårt att orka med en.

Hyperaktiviteten är värre nu. Och vet inte om det beror på att jag känner mig så nervös. Eller för att jag börjat tvinga igång mig själv. Jag stressar mig själv. Jag får ångest. Och när det finns sådant jag inte kan påverka, eller inte "får" tänka på. Så blir jag överallt samtidigt. Jag blir rastlös osv. osv. När allt jag egentligen vill och behöver är vila....

Bilder som inte direkt har något med texten att göra. Men som jag tog på min promenad igår:

Året jag aldrig trodde jag skulle överleva...

Förbered er för ett långt och möjligtvis lite hoppigt eller tjorvigt inlägg. Jag vet inte var jag ska börja eller sluta, men jag har mycket att försöka komma ihåg och skriva ner.

Förra året... 2016.... Det var ett av de svåraste åren i mitt liv. Nåväl, jag hade många svåra år i mina tonår också, men på ett annat sätt. Och de minnena är inte lika färska som minnena av förra året...

Det var då jag drogs in i rullarna att försöka hitta en ADHD-medicin som skulle funka, förutom alla de andra medicinerna jag också tog. När skiftet mellan 2015 och 2016 kom så var det med blandade tankar och känslor. Grejen är den att jag aldrig tycker om nyår, likväl som jag aldrig tycker om min födelsedag. För mig blir det bara en påminnelse om att ännu ett år har gått, ännu ett år äldre har jag blivit, och jag har fortfarande inte lyckats. Jag står fortfarande sjukskriven, utan ork, utan jobb, utan barn, utan särskilt mycket pengar. Men av alla dessa är det nog ändå saknaden av barn som gör ondast. Det jag knappt kan prata om utan att börja gråta. Men det är inte barn detta inlägg ska handla om, så jag ska ta mig vidare.

Detta nyår fanns det, inom alla dessa känslor, också en liten strimma hopp. För att jag hade ju fått min diagnos! Nu skulle jag få hjälp på riktigt, inte bara stå helt handfallen. Kanske det kunde bli så att jag faktiskt skulle få mer ork, och klara av mer om jag bara hittade rätt medicin. Det trodde jag då iallafall...

Jag fick göra diverse prover och ultraljud på hjärtat, för att se om min kropp var redo att starta medicineringen, och det var den.

Då fick jag börja medicineras med Strattera. ( HAR SKRIVIT ETT MER UTFÖRLIGT INLÄGG OM MEDICINERNA HÄR: http://piviis.blogspot.se/2016/08/nar-medicinerna-inte-ar-ratt.html

Stratteran fungerade inte, mådde väldigt dåligt mentalt på den. Så den sattes ut, och concertan sattes in. I samband med detta, så dog en person i min närhet som betydde väldigt mycket, och det tog även slut med min pojkvän, som jag förlovat mig med ett år tidigare. Det tog såklart väldigt hårt på mig, och medicineringen gjorde inte det hela bättre.

Allting med concertan var totalt felskött, vilket ni kan läsa om i länken jag postade en bit upp, men jag bet ihop och sommaren gick. Jag grät varje dag. Jag var på Karlberg nästan varje dag ( Det räddade mig under sommaren. Utan teatern där och musikalen som jag jobbade med, vet jag allvarligt talat inte hur det hade gått. )

Det mörker jag befann mig i då, skrämde mig någon fruktansvärt. Det fanns inget ljus. Det fanns ingen framtid. Jag ville bara sova för att tiden och dagarna skulle gå, för jag försökte greppa efter halmstrån, och någonstans i mitt inre, så VET jag ju att det ska bli bättre någon gång. Men tillslut tappade även jag hoppet. Jag hade lärt mig att tänka " Ja, idag är en hemsk dag. IDAG vill jag inte leva längre,men imorgon är en ny dag. Och den kanske är bättre....
Oftast var det ju så förut. Även om jag var i en djup depression, så kunde alltid nästa dag kännas liiite bättre om jag haft en hemsk dag ena dagen.

Men den där dagen då det blev liiiite bättre kom aldrig. Jag var fast i ett oändligt mörker, och jag ville inte leva mer. Det gick inte. Men samtidigt kunde jag inte göra något åt det. Det enda som ekade i mitt huvud var "Det är inte MITT beslut när mitt liv ska ta slut..." Och jag tänkte på min familj. Jag kunde inte orsaka dem den smärtan av att förlora någon i deras närhet. Även om jag allt som oftast tänkte att de skulle ha det så mycket bättre utan mig, så tänkte jag på hur fruktansvärt smärtsamt och omöjligt det skulle vara för mig att leva vidare utan någon av dem. Så jag fortsatte leva. Inte för min egen skull just då, utan för min familjs. Dessutom hade jag föreställningar som jag skulle spela. Och jag skulle aldrig vilja förstöra för någon annan. Ibland tänkte jag att jag ville ta tabletter. För många, för att få sova. För att någon skulle förstå hur hemskt det var i min värld just nu. Men jag var rädd att ta för många. Så många att jag inte skulle kunna bli räddad. För jag ville ju egentligen inte dö. Jag orkade bara inte leva. Ibland tänkte jag att jag skulle ha behövt lägga in mig på psyket. Men jag var rädd att antingen inte bli tagen på allvar, eller att bli fast där. Jag trodde då, och jag tror fortfarande att, hur dåligt jag än mår, så mår jag bättre hemma.

Sommaren gick, Karlberg tog slut, Musikalen tog vid. Jag spelade med två kvinnor som kom att betyda mycket för mig. En av dem jobbar inom vården och psyket och sa att jag kunde höra av mig till henne om jag behövde hjälp.

En dag, så kände jag att "nu ger jag upp"... "Nu gör jag något dumt...." "Jag klarar inte det här mer! Jag klarar inte livet! JAG ORKAR INTE! Jag ser inte hur det skulle vara möjligt!

Under hela sommaren hade jag inte träffat varken terapeut eller läkare för uppföljning av den otroligt låga dosen av concerta.

Jag hörde av mig till kvinnan som lovat att hon fanns där, och det gjorde hon. Hon sa att hon skulle göra vad hon kunde, och inom någon timme så ringde hon och sa att hon hade pratat med en sköterska som skulle ringa mig. Sköterskan ringde, och dagen efter fick jag träffa chefsöverläkaren och prata med henne. Vi tog direkt bort concertan, och satte in medicinet. Dessutom fick jag ett kontakt-nummer till en sköterska på avdelningen, dit jag kunde vända mig om jag behövde, och dessutom uppföljning vid varje höjning av medicinen. Bara DET gjorde att det hela blev lite lättare. Att veta att det fanns människor runt omkring mig. Människor som backade upp mig på det sättet, och som skulle peta och fixa tills det blev bra. För bra skulle det ju bli nu... trodde jag...

Ångesten och det mörka släppte självklart inte på en gång. Det trodde jag inte heller att det skulle göra... Men jag hade hoppats att den här medicinen skulle göra underverk. Jag jobbade på länge med medikineten, eftersom att jag önskade så mycket att det skulle hjälpa mig.

Medicinen fungerade inte. Jag var nervös hela tiden. Jag ville slita av mig mitt eget skinn. Jag ville springa ifrån mig själv. Jag ville skada mig själv. Ingen ro. Kunde inte känna glädje.

Jag åkte till Rhodos med några ur min familj, och jag tycker egentligen väldigt mycket om att resa. Att vara med min familj. Jag gillar inte att rutinerna bryts, men jag gillar att komma till en fantastivärld och ett drömland. Jag mår dåligt nu, eftersom att jag inte kunde njuta lika mycket då, som jag hade viljat göra. Jag ångrar inte en sekund att jag for, men jag ångrar att jag inte kunde ta in allting. 

Kvällarna var sköna, det gick bra, jag kunde ha kul. Dagarna var en evig inre stress och ångest. Jag minns det som igår när jag sa till mamma när jag flöt omkring på ett flyt-madrass i vad som skulle kunna kallas paradiset: "Jag saknar så mycket att känna glädje". Och det gjorde jag verkligen. Jag brukar ändå ha en form av semester pirr när jag är utomlands med min familj. Och jag hade nästan trott att jag skulle må bra när vi väl kom dit. Men det var smärtsamt att inse att allt det jobbiga följde med, för att det satt inuti mig.

När vi kom hem, så plockade sköterskan bort nästan ALLA mina mediciner. Jag gick från åtta tabletter om dagen till två., + ADHD medicinen. Hon varnade mig och sa att jag antagligen skulle känna att livet var pest, att det inte var värt att leva, att jag skulle vilja dö under utsättningen av medicinerna. Det skrämde mig, och jag grät floder, för jag kunde inte tänka mig att må sämre. Men samtidigt var det också det som stämde. Jag KUNDE inte må sämre. Jag var ju redan där. Så jag kände inte så hemskt mycket biverkningar när jag tog bort mina antidepressiva, ångestdämpade och lugnande mediciner. Det enda jag inte klarade av att plocka bort var mina sömntabletter. Men jag har sänkt dem också.

Så nu var det i stort sett bara ADHD-medicinen som var kvar. Men tiden gick, och det blev inte bättre. Jag var fortfarande lika nervös och stressad om dagarna, mådde lite bättre på kvällarna. Jag var rädd för att lägga mig och sova, för då blev det morgon igen, och allting började om.

Det slutade med att jag fick testa att ta bort ADHD-medicinen också... Och DÄR kraschade jag totalt... Jag blev så trött. Det var som att jag hade sprungit i 100 km/h och plötsligt krockade jag med väggen, och ramlade ihop. Nervositeten och stressen försvann, och kvar var jag i en pöl av trötthet, känslor, och lättnad.

Jag ska göra en kompletterande utredning, eftersom att min läkare tror att det kan ligga någonting mer bakom, inte bara ADHD, och därför reagerar jag inte som önskat på medicinerna. Det här var innan jul, och jag har fortfarande inte hört ett enda ord om när det kommer att ske.

Det jag mest hade önskat att medicinen skulle hjälpa mig med, var att jag skulle känna att jag skulle klara av ett vanligt jobb. Ha uthålligheten för det. Men om jag får vara helt ärlig, så förstår jag inte hur det skulle gå till. Jag gör mitt bästa varje dag. Försöker att alltid ha saker att göra. Och jag är hemma mycket. Men ÄNDÅ är det svårt för mig med att orka det jag "ska" orka. Om jag har en aktivitet en dag, så kan jag glömma att klara av att pyssla på i lägenheten. Och då pratar vi om en aktivitet på bara någon timme. Jag klarar inte av för många intryck, eller för mycket stress.

Jag känner en liten sorg i att det inte blev så som jag tänkte, att "Nu ska de peta tills det blir rätt", för nu går jag inte på den avdelningen längre eftersom att medicinerna inte fungerade. En självklart stor sorg är att hela förra året var en pina, var ett mörker, och ännu ett år har försvunnit. Men en seger är att jag alltid kan tänka "Klarade jag 2016, Då klarar jag allting.... Nu får jag inte ge upp"!

2017 Är ett EXTREMT ångest-år för mig. För jag vet att jag kommer få leva på i stort sett ingenting. Från och med Maj, så blir det inga direkta nöjen för mig. Det blir extremt billig mat. Och risken att känna sig lite utanför för att jag inte kan vara med och göra vissa saker är ganska stor. Men jag ska klara det på något sätt! Och jag får iallafall spela teater i sommar. Och DET är inte fy skam.

Den fysiska hälsan har dalat (Detta får bli ett eget inlägg någon gång), och det mentala får sig en törn då och då. Men jag är ofantligt tacksam över att jag inte gav upp förra året. Att jag inte gjorde något dumt. Och det kan jag tacka min familj, min tro och teatern för. Och självklart de människor som gett mitt liv en guldkant, och funnits där för lilla mig, <3

TACK! Jag älskar er alla. Och en dag har jag tänkt älska livet lika mycket som jag älskar er.

Att acceptera läget är inte alltid lätt...

Acceptans... Det är något jag jobbar med dagligen. Och jag tycker ändå att det går ganska bra. Jag accepterar läget, egentligen mest genom att försöka att inte tänka överhuvudtaget. Just nu är det såhär det är, och jag kan inte göra mycket åt det.

Men hur mycket jag än försöker, och hur bra det än går att försöka acceptera, så kommer saken tillslut ikapp. Tillslut orkar jag inte låtsas mer. För det är egentligen en sorts av låtsas-lek för mig. Låtsas att det är helt ok. Låtsas att jag klarar det hur lätt som helst. Låtsas för andra... Låtsas för mig själv. Det är det enda sättet jag kan utöva acceptans på. Och det funkar ett tag. Förstå mig rätt. Jag HAR accepterat mitt läge, annars skulle jag just nu stå på gymmet och träna mitt hårdaste. För det är det jag VILL. Jag vill bli stark igen. Jag vill bli uthållig igen. Men jag VET att det inte funkar just nu. Och det smärtar något oerhört. Jag vet att jag bara har gymkort ca 1 månad till... sen lär jag aldrig mer ha råd med det. Och det kan låta så fjantigt, men träning har alltid varit så bra för mig. Och nu är det en sorg att det kommer bli svårare.

Det handlar dock om så mycket mer än träning. Det handlar om min vardag. Det handlar om mig själv. Tårarna knackar på. För jag har inte tillåtit mig själv att gråta över detta. Men förra veckan började de komma. I Lördags, när jag kände min egen begränsning, så kom de... Just nu när jag skriver, så vill de komma... men jag kan inte gråta just nu... Min hals gör ont, så ont, för det känns som att alla tårar samlas där i väntan på att explodera.

Någonstans känns det som att jag nästan accepterat FÖR MYCKET.... Om en kan göra det... Men jag har accepterat mitt eget läge. Ett läge där jag inte orkat göra någonting. Där jag börjar må illa, vill svimma och får sprängande huvudvärk av INGENTING. Tunga ben, som att gå i sirap. Gå i konstant motvind. Behöva gå och lägga mig klockan åtta. Där jag känner att det är någonting som verkligen inte stämmer. Men som på något sätt har blivit mitt allmäntillstånd. Jag har VANT MIG vid att må såhär. Som att "Det är bara såhär jag mår". Det går ganska bra, och det är helt ok när jag är för mig själv, på vardagarna i min lägenhet.

Men jag har fått försaka så mycket i mitt liv pga först mitt psykiska mående, och nu mitt fysiska. Det känns inte som att jag någonsin levt. Mina tonår och skolår är helt borta, för att jag mådde så dåligt,så  det flesta minnen är helt svarta. Sen brände jag ut mig. Sen har jag varit sjukskriven största delen av mitt vuxna liv. Och det är en jäkla sorg....

Ibland tänker jag; Om jag dör nu, så lämnar jag ingenting efter mig. Jag har inte åstadkommit någonting. Jag hade drömmar. Jag hade planer. Men var är jag? Ensam i min säng, klockan åtta på kvällen. Redo att sova. Eller liggandes på mitt bolltäcke med en bok klockan tre på eftermiddagen, för att jag inte orkar göra något annat. Jag orkar inte ens titta på TV ibland. Eller så sitter jag i publiken tittandes på andra människors liv, och önskar att jag hade något jag också. Ja, jag har en helt fantastisk familj. Jag har helt fantastiska vänner. De är alla en del av mig. Men alla har de sitt eget. Vilket är helt fantastiskt, och jag unnar alla människor det. Men det betyder inte att jag inte saknar det. Som det är nu, så finns det inte ens ork till det för mig. Det låter som ett jäkla ältande och att jag bara tycker synd om mig själv. Men detta är inte något jag hela tiden går och tänker på, utan något som poppade upp nu när jag skriver. När jag skriver så kommer mina känslor och undermedvetna tankar upp. Därför vet jag aldrig vad mina inlägg kommer varken starta eller sluta med.

Nu är jag på gång att få hjälp med mitt fysiska mående... Förhoppningsvis! Ännu mer prover ska tas på Torsdag. Jag HOPPAS att det blir det slutgiltiga, och att de ska veta vad det ska gå att göra efter det. Men jag är livrädd att de tillslut ska säga att det inte finns något speciellt man kan göra mot det... Vissa dagar känns bättre, och då tror jag alltid att det har vänt, men det har varit max två sådana dagar i sträck... och jag tycker väl någonstans att jag inte ska behöva acceptera att må dåligt fem av sju dagar på en vecka...

Förlåt för klago-muren. Men jag kan säga att den har hjälpt. Ungefär halvvägs in i texten, så började tårarna rinna obehindrat. Och jag lät dem. Nu är jag trött. Kvälls-medicinen ska tas, och mina mineraler. Sen ska jag försöka sova.

Jag tvivlar att någon läst allt, men det spelar ingen roll. Det hjälper mig i bearbetningen . Och alla där ute - det är ju faktiskt ok att gråta. Det är ok att inte tycka att allting är solsken och rosor. Det är ok att släppa sitt leende ibland. Jag tror ärligt talat att det inte är sunt att aldrig låta sig ha ont, vara ledsen eller arg. Vi är alla människor, inte robotar.

Kram på er alla. Ta hand om er <3

Tyvärr finns det nog ingeting som kommer hjälpa...

Ungefär så var det väl läkaren uttryckte sig om ADHD-medicin till mig. Vi har testat alla utom en, och eftersom ingen av de andra fungerat bra alls, bara blivit värre,  så tror han inte att det är någon idé att testa den sista heller. Iallafall inte att jag ska ha något hopp om den.

Men jag tar hellre ingen medicin än att må som jag gjort det senaste året. För usch, fy och skam för hur stressad jag varit i min kropp,  och hur tungt vartenda andetag har varit. Det har verkligen varit fruktansvärt. Jag kan inte riktigt förklara den svärtan och smärtan jag kände under förra året. Det mörkret som vägrade lätta. Varje dag blev en djupare och djupare grop. En dag kanske jag skriver ett inlägg om vad jag varit med om, och vad jag faktiskt överlevt under 2016. Men just nu är det bara lite uppdatering om min medicinering. 

Jag tar inte längre någon antidepressiv eller ångestdämpande medicin. Och jag tar ingen ADHD-Medicin. Det jag har kvar är Theralen mot kvällen för att bli lugnare i kroppen och en halv eller hel insomnings tablett.  Sen tar jag även Levaxin för min sköldkörtel. Men den räknar jag inte riktigt. 

Det går faktiskt rätt bra. ja,  jag har varit ner i min depression igen sen jag slutade med medicinen, men just när jag slutade med alla så blev det en lättnad. Jag var SÅ TRÖTT, och det var som att jag gått rakt in i väggen, men jag kunde andas på ett annat sätt. Sen dess så har jag varit och är väldigt trött och känslig för intryck. Jag känner av när koncentrationen sviktar, och lusten att göra saker jag tycker om kan försvinna. Men jag överlever.  Överlevde jag 2016, då överlever jag nu också!

Ett andetag...

Ett andetag
Så tungt att dra in
Så tungt att få ut
Som att ett tunt sugrör fastnat i mina lungor
Men mina lungor är inte öppna
De är som en klump av fast massa

Ett andetag
Något en tar för givet
Något som inte ska kännas
Men som nu är ett motstånd varje sekund
Som länge tagit emot
Som en klump som växer i mitt hjärta

Ett andetag
Det som håller oss levande
Hjälper oss att få en dag till
Ger syre till våran kropp
Ger oss kraft att fortsätta gå
Hjälper oss att slappna av om det används rätt

Ett andetag
Just det... Ett andetag.
Det känns som att jag är på samma nu, som jag var för några månader sen
Det är kort, men ändå så långt
Bara att föröka dra ner det i magen är svårt
Bara att försöka använda det på rätt sätt är svårt

Ett andetag
Jag minns den morgonen jag andades utan motstånd
En kort, liten stund
Men hur underbar luften kändes
Hur fantastiskt det kändes när det inte tog emot
Hur mycket jag längtar till att få känna det igen

Ett andetag
Ett andetag till
Kanske 500
Kanske 5 000
Jag vet inte när den där lättheten kommer komma tillbaka
Om den kommer komma tillbaka

Men jag vet att för varje nytt andetag jag får
Så får jag ytterligare en chans
Jag ber inte om att få sluta andas
Jag ber inte om att få försvinna
Jag ber om att få börja andas
Jag ber om att få finnas...

En känsla

En känsla jag ofta, eller rättare sagt nästan hela tiden känner just nu är nervositet. Det har varit så i flera månader. Och då pratar vi inte om att jag känner mig nervös på så sätt att jag är skvätträdd, och rycker till för minsta lilla (eller det gör jag också, men det är inte det jag menar just nu.) Utan det är en annan sorts nervositet. Jag ska försöka förklara den.

Tänk er att ni ska göra något riktigt stort, något spännande eller läskigt. Kan också vara något roligt. Exempelvis om du ska utomlands och längtar jätte-jättemycket, så det kittlar i magen och du nästan vill kräkas. Eller om du ska flyga och är rädd för att flyga, så det pirrar och du mår illa. För att t berätta denna känsla så nära från mig själv som möjligt, så skulle jag förklara det såhär:

Den känslan och nervositeten jag får när jag ska spela en föreställning som jag verkligen, verkligen måste "prestera" i. Alltså att jag måste försöka nå fram till publiken med ett viktigt budskap. Rädslan att inte nå fram. Samma känsla som när jag ska göra scenskoleprovet. Så rädd att göra bort mig, glömma texten eller helt enkelt inte gå vidare. Det pirrar i magen, i kroppen, till och med tänderna, och det känns som att jag ska kräkas. Ibland även gråta. SÅ känns det... Hela tiden i stort sett.... Flera timmar om dagen.

Det behöver inte vara negativt när jag ska upp på scenen att vara nervös, oftast gör det mig mer skärpt och fokuserad. Men då är skillnaden att jag känner det en stund innan, också går det över när jag går ut på scenen, och sen kommer det inte tillbaka förrän det närmar sig. Nervositet till viss del inför föreställningar VILL jag gärna ha. Det gör hela upplevelsen mer spännande och rolig. Den gör mig mer taggad, och ger mig adrenalin. Men att gå med den där känslan HELA TIDEN är så otroligt påfrestande att jag inte ens kan försöka förklara det. Går på helspänn hela tiden. Och jag blir inte mer taggad. Jag är mindre taggad på mycket. Eftersom att jag inte kan göra en sak, och nöja mig med att göra den. Nej, för känslan och alla tankar stör mig, så jag måste göra något annat, sen tänker hjärnan på något annat, och då måste jag göra det osv. osv. Så mycket av mina dagar går ut på att försöka hitta saker som gör att tiden går, och som gör att jag kan försöka släppa känslan och tankarna. Funkar sällan, känslan är där ändå.

Det finns dock en "positiv" sak med detta. (känsliga läsare varnas!) Är alltid konstant förstoppad, men när man är nervös för något, så finns det en sak som många människor "lider" av, nervös-mage.... Och vad det kan leda till, det behöver jag nog inte säga;)

Går tillbaka en vecka i tiden, den dagen då jag kände av min nya medicin på ett bra sätt. De 20 minuterna då det gick lätt att andas. Då kände jag inte den här känslan. Jag kände inte stressen. Jag kände inte paniken att jag var tvungen att gå ut och gå eller göra annat för att komma ifrån mig själv och min känsla. Jag tror att denna kittlande känslan är en sorts av bakomliggande ångest sammansatt med min hyperaktivitet. OM jag får rätt dos och rätt medicin, då borde det logiskt sett bli så att dessa 20 minuter jag fick känna av för en vecka sen, kommer vara mycket längre än så. Kanske till och med flera timmar. Då skulle jag kanske klara av mig själv och min vardag. Iallafall bättre än nu.

Jag skulle säga att det hela tiden är en motor i min hjärna som snurrar runt, och nu har den fått med hela min kropp. Så varenda fiber i min kropp snurrar runt och kittlar inifrån, Och det tar på så otroligt mycket!

Låter säkert inte så jobbigt som det faktiskt är. Men detta präglar min vardag ganska mycket för tillfället. Därför är det viktigt att skriva ner, berätta och spara, så jag vet hur det var.

Hoppas ni får en jättefin dag!

ps. Faktiskt "stolt" över att jag skrivit idag igen. Tänkte inte göra det, men bestämde mig för att göra det. Och när jag väl gör det, så är det så skönt. Att bara fingrarna springa av sig själv, och lite av detta kittlande åker ut genom fingrarna under tiden.

När medicinerna inte är rätt

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så har jag blivit diagnostiserad med ADHD, för snart ett år sedan.... Om du vill läsa det inlägget, så finns det HÄR.

Behandlingen har sedan dess gått väldigt långsamt, och medicinerna jag fått har tärt ner mig fullständigt. MEN jag vill inte bara skylla på medicinerna, för jag har även en depression och ångest i grunden, men så hemskt som jag har mått den här våren och sommaren har knappast blivit bättre av de mediciner jag fått för min ADHD som bara gett mig biverkningar.

Första medicinen jag fick var Strattera. Mådde illa på dem, fick konstig smak i munnen, och sakta, sakta började jag må sämre och sämre mentalt. Det var hemskt! När vi konfererat och kommit fram till att det är ohållbart att äta en medicin som bara ger mig biverkningar och inga positiva saker, så kom vi överens om att jag skulle trappa ut dem, och sedan gå direkt in på concertan.

Detta var i Maj, och alltså väldigt nära sommaren. Jag tyckte att det kändes jättejobbigt att sluta med en medicin, och börja direkt med en annan, för jag var så långt nere i mitt mående. Men så blev det. Jag hoppade in på concertan., Hann väl prata med min läkare en gång för att öka den ett snäpp, men så kom sommaren, och ingen hörde av sig. Så jag antog att de hade semester (Vilket de antagligen hade)Och jag antog att jag skulle fortsätta på samma sätt, eftersom att någon sagt till mig att jag inte kunde öka mer (Vilket jag nu fått veta är helt fel). Så jag gick på... Eller kröp på.... Eller helt enkelt drog mig framåt med naglarna i marken framför mig. Och jag förstod inte vad som var fel.,
Samtidigt hade jag ingen kontakt med min terapeut pga sommar och semester.

(Jag tänker skriva ett helt inlägg sen med lite mer utförligt om vad som hänt, hur det varit osv. osv. Men det här inlägget är mest för att komma ihåg medicin-svängarna!)

Efter att totalt brytit ihop så lyckades jag tillslut få prata med en läkare, som träffade mig direkt, och förstod att något var fel. Hon tyckte att jag var helt felmedicinerad, och på en på tok för låg dos om jag ens skulle ha den medicinen. Hon böt medicin direkt till Medikinet. Hon tänker peta och ändra tills det blir bra och helt rätt för mig. Det har jag ALDRIG varit med om. Hon säger att om jag hittar rätt ADHD-medicin, så ska jag inte behöva ta alla mina andra mediciner som blivit kastade på mig. Så när vi hittar rätt kommer hon börja plocka bort allt som bara går. Alla andra har ju bara lagt på ännu mer mediciner. Så där tändes mitt hopp.... lite iallafall....

Jag hade förstås önskat på mina bara knän att medicinerna skulle fungera direkt, och att jag skulle kunna säga nu att jag mår PRIMA och känner mig som en helt ny människa. Men så är det tyvärr inte. Dagarna är fortfarande sådana att jag måste slita mig fram med mina naglar. Och jag får ofta tänka "Bit ihop" "du klarar det", "En dag till". osv.

Men skillnaden nu är att jag har en läkare som inte tänker ge sig, och jag träffar en sköterska nästan varje vecka, iallafall inför varje höjning. Vi pratar om hur det känns, tar min puls och mitt blodtryck, och saker och ting följs verkligen upp. Det ger mig en liten trygghet. Samt att jag tycker att jag har börjat sova lite bättre på nätterna. Dock inte den här veckan som har varit kantad av lite samma sovmönster som tidigare (SUCK!) men de andra nätterna har varit lite bättre.

En morgon har jag också varit med om att jag lugnt kunde sitta vid köksbordet med min mamma och prata. Och känna att jag kunde andas. Att det gick lätt att andas. Annars är det som att det alltid är ett motstånd. Det räckte inte länge. Kanske 20 minuter innan det jobbiga kom tillbaka. Men jag minns inte sist jag fick andas utan motstånd i 20 minuter.

Nu hoppas jag att det indikerar att det är rätt medicin jag är satt på. Och att det bara kommer bli bättre från nu. Finns inte ord för hur mycket jag vill att jag ska få ha gått en dag. Iallafall några timmar utan att ha den här bakomliggande ångesten, oron och ledsamheten.

Ligger nu på 50mg Medikinet, så det finns mycket möjlighet att höja som jag har förstått det.

Grejen är den, att jag BEHÖVER hitta någon form av medicin som hjälper mig. För jag kan se lugn ut på utsidan, men jag går med en extrem ångest, oro och obehagskänsla inombords. Det har jag alltid gjort. Och tyvärr klarar jag inte av att deala med den själv. Jag har försökt och jobbat på det hela mitt liv, men jag kommer inte längre. Det kan avledas minuterna jag står på scenen, men så fort jag inte står där längre, så kommer den tillbaka som ett slag i magen. Och jag ORKAR inte det. Jag måste hitta något sätt att klara av vardagen. Jag måste kunna leva när jag bara är. Inte känna mig så stressad. Folk runtomkring mig (Inte mina nära och kära, utan samhället) anser att det är dags för mig att satsa på att komma ut i arbete, medans jag måste försöka satsa på att klara av mig själv. Att klara en så enkel sak som vardagen.

Världens längsta och tråkigaste inlägg med typ bara fakta, men jag behöver skriva ner för att komma ihåg!

Nu mår jag illa och vill kräkas, för att jag fokuserat min hjärna för länge efter en dålig natt. Ska försöka vila!

Ha en fin fredag och en bra helg <3

Mitt språk, mitt sätt att prata...

Sådärja... Nu var det än en gång länge sedan jag skrev. Lovar ofta mig själv att jag ska skriva mer, sen blir det inte av. Men nu tänker jag FÖRSÖKA, jag upprepar FÖRSÖKA att skriva lite mer.
Grejen är den att jag mår bra av att skriva, att ventilera mig och prata om vad som händer.

Jag har en vanlig dagbok, som jag VERKLIGEN har behövt skriva i den senaste tiden, men jag har inte gjort det, för det har känts som ett otroligt motstånd att bara sätta mig ner och fatta pennan. För mycket känslor, för mycket saker som inte går att sätta ord på, utan som bara florerar i min kropp och hjärna som en icke-känsla. Eller som icke-ord. Jag vet inte. Jag har haft svårt att börja. Men jag vet att sätter jag mig vid datorn och väl börjar skriva, Så är det svårt att sluta. Jag ska dock, förutom att försöka skriva mer på min blogg, försöka skriva mer i min dagbok, I min dagbok skriver jag det som jag inte vill skriva någon annanstans. Där vill jag skriva precis som det bara kommer. Ibland sammanhängande. Ibland bara ord. Ibland minnen. Hemligheter, Känslor. Sådant som jag inte vill att någon annan ska läsa. Saker som andra säkert inte vill läsa. Sånt som bara jag förstår och behöver få ur mig osv.osv.

Jag har också en kalender där jag skriver mina möten osv. och där blir det ibland så att jag skriver små kommentarer om hur dagen varit, om det hänt något speciellt. Hur sömnen känns osv. Den kalendern känns konstigt nog också väldigt personlig, och inget som jag vill någon ska läsa i.

Sammantaget, om jag börjar sköta mig med att skriva - vilket kan hjälpa mig att må lite bättre, så kan jag nog få en liten överblick över mitt liv om något år när jag tittar tillbaka och undrar hur det var egentligen. "tyvärr" så har jag i stort sett inte skrivit nästan något den här perioden i mitt liv, som har varit den värsta någonsin.
För jag har:
NR 1: Inte orkat sätta mig vid dagboken och skriva något alls, för att jag inte kunnat få tankarna i schack, och det har känts för oändligt på något sätt
NR2: Jag har konfererat med mig själv att dela med mig på bloggen hur det är (I en något censurerad version), för att jag finner det lättare att skriva på bloggen, och jag vill dela med mig hur jag känner, men klarar kanske inte av att säga det till människor face to face, men kan ändå få ett stöd i och med att människor vet hur jag har det just nu, Men jag har inte vågat, eftersom att jag vet att många blir obekväma, kan tycka att jag är för personlig och konstig, och att jag bara söker uppmärksamhet. Vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma!
NR 3: Jag har tappat all inspiration och GO som jag har haft tidigare gällande,,, ja... ALLT:

Men jag vet att genom att "tvinga" mig själv till att göra det jag egentligen tycker om, och det som egentligen kan hjälpa mig, så kan jag hitta tillbaka till skrivandet och mitt sätt att hela mig själv. Så är det, för så har det alltid varit. Skrivandet är den bästa medicinen för mig. Mitt språk kan man säga, Där kan jag prata utan att behöva räcka upp handen, eller vara rädd för att avbryta någon annan. Där kan jag prata utan att bli avbruten. Utan att  vara rädd att säga någonting som jag inte menar. Jag får prata till punkt, och göra min röst hörd. Göra så att mina tankar får komma ut från min kropp för en liten stund. Mina fingrar får knappra på tangenterna istället för sitta och nypa på sig själva eller fingra med en gummisnodd. Jag kan vila på ett sätt. Hjärnan får vila. För händerna går av sig själva.

Ni ser ju.... Ett inlägg som jag inte visste vad det riktigt skulle handla om. Jag skrev första meningen, och allting bara kom i ett flow! Ni vet som när man kör bil, och plötsligt är man hemma. Kroppen och hjärnan vet vad den ska göra, allting annat bara händer. Skönt är det!

Tack för den (om det finns en enda) Som orkat läsa ända hit!

Jag kommer försöka minnas hur skönt det känns att skriva, och skriva så ofta jag kan. Det kommer mest troligt komma en del inlägg redan idag, eller senare i veckan, för jag har mycket att berätta och skriva för att själv komma ihåg. Det blir lite av en terapi kan jag känna!

Ha en bra dag alla, ta hand om er! Och kom ihåg - ge aldrig upp! Vi klarar allt <3

Tiden som inte fanns

Det fanns en tid som inte fanns
Den var, men var inte
Allt runt omkring mig fortsatte snurra
Men jag stod still
Sommar blev höst
Vinter blev vår
Men det regnade alltid på mig
Solen sken
Men det var alltid mörkt hos mig
Orden jag nickade åt
Skämten jag skrattade åt
De hörde jag aldrig
Jag gick på autopilot
Åren gick
Så många år
En minneslucka som aldrig kommer klarna
Jag tror det är därför jag har svårt att acceptera att jag blir äldre
För att jag inte levt
Så stor del av mitt liv som bara har försvunnit
Jag blir rädd när jag inser att jag fortfarande ibland är där
Att dagarna går
Men jag står still
Så inuti mig själv att jag inte ser
Att jag inte upplever
Att jag inte känner glädje
Mitt sätt att hantera all ångest jag har
Är att försöka få den att stanna där inne
Men det blir förstås bara värre
Att släppa ut känslorna är det bästa
Det vet jag
Så är det
Men jag har tränat så länge på att hålla dem inne
Så att släppa ut dem är det svåraste jag gör
Överlever det vet jag att jag gör på ett eller annat sätt
Min rädsla är att nästa gång jag vaknar upp så är alla runt omkring mig borta
Tiden har gått
Jag har gått
Men jag har inget minne av någonting
Att vara som jag är
Mästare på att hålla allting inne
Mästare på att se ut som att jag har stenkoll
Det gör också att det är svårt för en del att ta mina problem på allvar
Som att jag känner efter för mycket
Eller att jag egentligen inte har det så svårt som jag säger att jag har
Men skulle någon spendera en dag i min kropp
Då skulle de förstå
Då skulle de inte längre döma min bok av vad som finns på framsidan
Jag känner mig oftast som världens sämsta
För att jag inte ens kan leva
För att jag bli så arg av att jag egentligen är ledsen
För att visa mig sårbar är så fruktansvärt jobbigt
Hur blev det så egentligen?
Mitt största mål i livet är att få människor att förstå att det är helt ok att känna
Att alla känslor är lika viktiga
Lika värdefulla
Men själv har jag så svårt att förstå det när det kommer till mig själv
Men jag menar det
Att vara ledsen är Lika mycket en känsla som att vara glad
Och vi har dem för att de behövs båda två
Den lilla tåren som rinner på min kind nu
Är den så farlig?
Det är den nog inte.
Men rädslan av att alla tårar jag byggt upp ska komma på en och samma gång
Den känns farlig
Den gör ont
Och oftast stoppar jag mig själv
Mitt i några små tårar
Eller tillochmed mitt i ett forsande vattenfall
För det finns för mycket där inne
Det skulle ta dagar att tömma
Och när jag måste stoppa mig själv
Så gör det så ont
Så läggs all min kraft på att titta inåt på allt det svarta och tunga
Och det är då omvärlden försvinner
Det är då jag blir en robot
Jag försvinner
Men när jag vågar prata om hur det känns
Vad jag går och har gått igenom
Även om jag fortfarande håller band på känslorna som vill ut
Så finns jag
Så har jag inte gett upp på den Petra som kämpar för att få upprättelse
Och när jag blir accepterad av andra trots att jag är den jag är
Då kan jag känna en lättnad
En liten glädje
Att kanske är jag inte så värdelös som jag kan tro att jag är
Och det är häftigt
Jag har lång väg kvar att gå
Och kanske många år kommer försvinna
Jag blir kanske aldrig den jag hoppats att jag skulle kunna bli
Men kanske jag ändå kan leva
Och kanske jag någon dag bara kan vara
Utan att det gör ont
Eller åtminstone att jag får vara den jag är
Utan att bli tvingad till saker jag inte klarar av
För att det är något man bara ska klara av?
Det vet jag inte.
Men jag vet att varje dag som kommer är en ny dag
Så ge upp är inget alternativ
Jag vet att efter mörker kommer ljus
För så är det bara

Nu blir folk obekväma

Paniken är här igen

Tredje gången idag

Men den är inte min vän 

Och den är inte jag

Men vem är jag?

Och vem kommer jag bli?

Det vet jag inte idag

Och det vet inte ni

Ser ingen framtid i mitt liv

Och dåtiden är försvunnen

Känner inte längre något driv

Och orden stannar i munnen

Man får inte säga så

Då blir folk obekväma

Men själv får jag gå

Och ensam mig på vägen gräma

Ingen kan ta smärtan ifrån mig

Jag får göra det inuti

Men hur, det vet jag ej

Och det vet inte ni

Jag vill bara veta att allt blir okej

Och inte som tomma ord

Men hur fan ska det kunna lösa sig för mig

När jag är fullkomligt bortgjord

Jag brukar försöka avsluta med hopp

Och hoppet finns väl alltid där

Men just nu inuti min kropp

Är hoppet ingenting jag bär 

Men morgondagen är en annan

Och kanske ler jag då

Kanske solen skiner i pannan

Kanske är himlen grå

Jag måste ändå lite hopp lägga in
För det är bara sån jag är
Jag har faktiskt ganska tjockt skinn
Och även om mycket på mig tär
Så kan jag inte bara ge upp
Utan får fortsätta traggla mig fram
Är inte roligast i någon grupp
Men ska försöka att inte känna skam
Tyngden i mitt bröst lär inte lätta idag
Men imorgon när jag vaknar
Kanske är där en gladare jag