Jag ska aldrig mer skämmas...

Jag ber om ursäkt på förhand om det är någon ur min familj, mina vänner eller någon annan som skäms över mig nu, eller tycker att det är onödig att skriva ut detta på internet, men till dem vill jag bara säga; synd för er, för det här gör jag för min skull! Om någon i min närhet blir arg eller ledsen att jag inte sagt det till dem direkt vill jag be om ursäkt, men jag har inte klarat av det. Jag har inte vetat i vilket tillfälle jag ska ta upp det, och det är inget jag direkt har varit stolt över. Men nu kommer det här:

Det här är det jobbigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit, men jag känner att jag verkligen vill skriva det! Jag är less på att skämmas över någonting som jag var med om för flera år sedan. Jag är less på att leva med den delen hemlig, som att veta om att jag levde ett dubbelliv och hålla det hemligt för alla. Det tär inifrån kan jag säga, att låtsas som att den Petran inte fanns, för för mig var hon den riktiga Petra. Den som gömde sig för alla genom ett påklistrat leende. Framför allt tycker jag att jag är skyldig den unga Petra som skämdes så otroligt mycket, och varje dag grät blod över vem hon var och hur hon mådde. Och jag är skyldig alla unga och gamla som lever med samma problem som jag hade, som också skäms, att visa att det finns fler som dem, det finns de som gått igenom samma sak men tagit sig ur det. Jag tänker inte skämmas längre!

Under ca tre år, gymnasietiden och lite till, led jag av ätstörningar. Jag kan inte säga precis vilken ätstörning det var, det var en blandad kompott. Anorexia, bullimi... Vissa perioder svalt jag mig själv, vissa kräktes jag, och vissa åt jag nästan ingenting och tränade som en dåre. När jag tänker tillbaka på hur långt och mycket jag kunde springa utan mat i magen kan jag i dagsläget inte förstå någonting! På den tiden hade jag inte direkt någon kondition heller, utan det var "demonerna" (som många kallar dem, men jag har inte gett dem något namn) som såg till att jag gjorde det. Benen gick av sig själv, inne i huvudet snurrade bara elaka tankar, de fungerade som en motor och såg till att jag inte stannade. Många gånger sprang jag så jag kräktes.

Jag behöver nog inte ens säga hur mycket ångest som präglade min vardag. Jag hade ångest för att jag tänkte på mat, det var det enda jag kunde tänka på. Jag fick ångest om jag ätit något, och tanken på att jag måste göra mig av med det på något sätt gav mig ångest. Om jag kräktes hade jag en otrolig ångest och grät otroligt mycket när jag kräktes, efter det grät jag och hade ångest. För att jag tillåtit mig själv att äta, och för att jag kände mig rutten. På natten fick jag ångest, för jag kunde inte sova. Antagligen för att jag inte ätit något och kroppen var orolig. Jag fick planera hur jag skulle göra nästa dag för att kunna komma undan maten. Jag kunde stiga upp innan klockan sex på helgerna för att ställa fram mat på bordet så att det skulle se ut som att jag hade ätit frukost, sedan gick jag en lång promenad för att komma hem och lägga mig igen.

Samtidigt som allt detta hände hade jag skola att sköta. Jag hade kompisar att vara trevlig mot. Fester som alla gick på. Min "image" som den tokiga, roliga som hittar på knasiga saker. Det var skönt att kunna gömma mig bakom den här masken som jag hade. Men det var samtidigt jobbigt. Det hade blivit en sköld som ingen kunde ta sig förbi, inte ens jag.  När jag själv räknat ut att jag inte riktigt var frisk och egentligen ville ha hjälp så klarade jag inte av det. Det gick bara inte. Jag satt fast!

Jag använde aldrig ordet "ätstörning". Jag visste att jag inte var frisk, men kallade det för mig själv att jag hade "mat-problem". De jobbigaste perioderna var just de då jag verkligen ville ha hjälp. Jag ville kunna säga något, eller att någon skulle se att jag kämpade. Jag fick mina luckor någon gång, bl.a när en kompis frågade om jag verkligen åt som jag skulle, och jag skämtade bort det. När jag var hos skolsystern för mina sömnproblem (hon vägde mig aldrig), men hon frågade om jag åt ordentligt. Självklart svarade jag JA, även om så inte var fallet. När jag en idrottslektion blev så yr att jag inte kunde stå på benen och min lärare frågade om jag åt och drack ordentligt - Hela mitt inre skrek HJÄLP MIG, SNÄLLA! Men demonens röst svarar, JA, DET GÖR JAG! Det gjorde att jag mådde ännu sämre. Jag grät och skrek, men det syntes ju inte. Jag klarade för mitt liv inte om att be om hjälp, hur mycket jag än försökte. Jag hade aldrig blivit inlagd även om jag sökt hjälp, för så lite vägde jag inte, men stor var jag inte. Jag är inte särskilt stor nu heller, så om ni drar bort ca tio kg från mig nu så ser ni den Petra jag var.

Jaja, detta inlägget blir långt, jag vet, så jag ska försöka avsluta!
Jag vet en gång när det visade sig så tydligt, för mig själv, att jag inte mådde bra. Det var palt på skolan, min favoriträtt. Det var rätt små paltar där, så jag brukade äta tre-fyra stycken, men jag fick inte ens i mig en halv. DÄR blev jag rädd. För även om jag ville, och även om jag försökte kunde jag bara inte få i mig mer. Och det lilla jag fått i mig kändes som en klump som bara måste ut!

Ett tag efter det, efter en lunch, satt jag på skolans toalett och grät. Jag hatade mitt liv! Jag hatade mig! Jag hatade att jag inte kunde äta, och jag hatade ångesten! Jag ville dö. Det här var väl ändå inget liv? Fortsatte jag på den banan jag var skulle jag nog dö. Antingen för att jag inte skulle orka kriga längre och ge upp mitt liv, eller för att jag tillslut skulle bli så sjuk att jag skulle dö av näringsbrist. Jag började fundera så hjärnan knakade. Jag hade ett världskrig med mig själv där inne på toaletten. Jag sa till mig själv att jag var tvungen att göra något. Det fungerade inte längre! Jag älskade ju egentligen mat, godis, chips... ja ALLT! Och är det ändå inte så att en människa ska äta för att överleva? Jo, en människa ska kunna äta! Om det då är meningen att jag ska bli tjock för att jag äter, då får jag väl bli det då!!

Där bestämde jag mig! Jag skulle kriga, och jag skulle vinna. Jag var för rädd för att söka hjälp, så jag fick helt enkelt ta tag i det själv! Men jag kan säga er att det inte var lätt! Jag bestämde mig att jag inte fick väga mig mer (jag som brukade väga mig mer än fyra ggr per dag), jag fick inte spy, och jag skulle äta något mål mat varje dag till att börja med. Det var inte lätt, och jag hade ångest jämt, precis som när jag inte åt, men jag hade bestämt mig att börja må bra. Jag hade ett mål! Självklart slog det bakut ibland och jag ramlade tillbaka, men jag hade ett utstakat mål, och en dag skulle jag nå dit. Det var jobbigt att kämpa så hårt och ingen visste om det. Det var jobbigt att sitta där vid middagen och äta och låtsas att allting var helt OK när det utspelade sig ett krig i mitt huvud. Ett krig mellan mig och "demonerna". Men jag hade bestämt mig för att vara stark. Jag bestämde mig att ändra mitt kontrollbehov av att inte äta, till ett kontrollbehov att äta!

För att göra en lång historia kort så började jag så småningom må bättre. Jag började tänka på mig själv som frisk (även om jag , när jag tänker tillbaka på den tiden, inte riktigt var där ännu), och jag kämpade på. När jag blivit stark och åt varje mål och verkligen kände mig på banan tog jag en dag en promenad i skogen med min mamma. Under den rundan berättade hon för mig att hon hittat en av mina dikter och läst. Jag blev jättearg såklart. Jag ville ju inte att någon skulle se dem. Hon berättade att hon genom dikten förstod att jag lidit av ätstörningar. ÄTSTÖRNINGAR. Det var första gången någon använde de orden om mig. Första gången jag hörde dem högt. Och första gången jag förstod att det var det jag faktiskt hade haft.

Det var även första gången någon annan visste om vad jag gått igenom. Någon jag kunde prata med. Lika mycket som jag grät av skam och rädsla över att hon nu visste, grät jag av lättnad. Mamma berättade för mina syskon, och jag bestämde mig där och då att jag aldrig, aldrig mer skulle hamna där igen. Jag hade människor runt mig som jag kunde be om hjälp om det skulle hända igen. Som skulle stötta mig och inte döma mig. Det var det som var mest chockerande, de dömde mig inte! De sa inte att jag var en skam. Och jag kände att jag hade fler än mig själv att kämpa för. Jag skulle aldrig mer falla tillbaka, för jag ville inte ge min familj den smärtan.

Jag har ofta funderat på varför jag hamnade i ätstörningarnas träsk. Det finns inget svar på det, men jag vet att det, hur sjukt det än låter, gjorde att jag kände mig bra på någonting. Jag var inte en vacker, snygg eller söt tjej. Jag försökte få bra betyg på högstadiet, men det gick inte. Jag hade ingen talang och jag var inte bra på någonting. När jag kom till gymnasiet och allt med min problematik kom igång kände jag att jag lyckades med någonting. Jag lyckades på vågen, jag lyckades lura de omkring mig, ingen såg vad jag gjorde. Men jag lurade även mig själv utan att veta det. Samtidigt som jag lyckades med alla jobbiga saker lyckades jag även med skolan. Jag pluggade hårt och stannade ibland på skolan och tog en senare buss för att kunna säga att jag redan ätit när jag kom hem osv. Däremot ledde allting till att jag i stort sett gick in i väggen.  I slutet av gymnasietiden jobbade jag ju med mig själv för att försöka bli frisk. Så tiden med att försöka ta körkort, plugga hårt, nationella prov, planera inför studenten, slutbetyg osv. var fruktansvärt turbulent. när jag hade ett sådant krig i min kropp. Men se på tusan jag lyckades ju tillslut!

Nu är jag 26 år gammal och älskar att träna. Jag älskar att träna och se hur min kropp blir starkare och utvecklas. Jag älskar att äta! Jag har hittat en livsstil som fungerar för mig. Jag har lämnat ätstörningarna, och jag hoppas att alla runt omkring mig har förstått det nu. Jag tränar inte för att jag vill gå ner i vikt och bli smal som en sticka. Jag tränar för att jag vill bygga upp min kropp, och träning är ett av mina stora intressen. Idag skulle jag aldrig kunna springa kilometer efter kilometer utan mat i min mage, för jag har inte den där motorn i huvudet som tvingar mig framåt. Jag kan springa så långt som min kropp orkar för dagen, sedan pressar jag den inte mer. Jag är stolt över mig själv att jag lyckades göra allt detta på egen hand.

Idag är jag frisk, och jag vet att ni som läser detta och är där jag en gång var, också har möjligheten att bli det! Men det gäller att kämpa. Det är jobbigt! Men livet som ni lever nu är också jobbigt, och där behöver man verkligen kämpa. Jag önskar att det finns folk som läser detta och förstår att det aldrig är försent. Och ni är inte ensamma! Det gäller bara att hitta kraften, eller någon ni kan prata med som kan stötta. Annars finns jag här och kan stötta er så gott jag kan!

Kram på er, och Lev Livet! <3