Sömnlös natt

Läs detta, om ni vill förstå mig och min Asperger bättre. Jag önskar att alla i mitt liv vill lära sig så mycket om Asperger och hur livet är för mig som ni bara kan. För att förstå mig lite bättre. För jag vet att det kan vara svårt att förstå;) detta är skrivet natten till Söndag. Skulle bara skriva något kort..... så gick det med det😅

Det börjar bli en vana att inte sova så bra. Inte så konstigt egentligen med all den förhöjda ångesten som befunnit sig i min kropp länge nu. Ibland känns det faktiskt som att jag kommer explodera inifrån. Det har hänt så jobbiga saker runt mig, men Inte nog med det. Det kaos som finns i mitt eget liv med en försäkringskassa som inte vill samarbeta,ingen inkomst sedan december, läkare som lovar en sak,men har för mycket att göra för att hålla det som de lovat bidrar också. Läkare som inte ringer upp. Väntat på ett terapeut utan resultat i över ett år. Jag känner mig övergiven och att jag inte kan lita på någon myndighetsperson. För en person med Asperger är tydlighet och rutiner en av de viktigaste sakerna som finns. Att det blir som det är sagt. Och att man hinner förbereda sig mentalt för vad som komma skall. En person med Asperger vill ofta klara sig själv, och ha det på sitt sätt för att ångesten ska kännas så lite som möjligt. Ibland tänker jag att det måste vara jobbigt för världen att anpassa sig efter mig och det jag behöver för att ångesten inte ska stegra. Men som min min lillasyster, som verkar ha fattat lite sa: "Men den som behöver anpassa sig mest är ju faktiskt du". Och så rätt hon har! Varje dag, flera gånger om dagen så måste jag anpassa mig till världen. De gånger ni ser mig bryta ihop i tårar eller ångestattacker, de gångerna får ni se en bråkdel av vad jag går runt och bär på inom mig. Det är först när jag bitit ihop och försökt att vara stark och inte visa hur jag känner alldeles för länge, försökt nå upp till hur man "ska" vara, som jag fyllts inifrån så mycket att det exploderar och sipprar ut. Jag är så tacksam att mina närmsta verkligen försöker förstå mig. Men det är också jobbigt att veta att det kommer stanna vid försöker. För det är ingen som förstår. Knappt jag själv. Jag känner mig ofta självisk eller egoistisk när jag står upp för vad jag behöver eller vill. Det låter som att jag är envis eller alltid ska ha som jag vill. För mig handlar det inte om det. För mig handlar allting jag gör om att hålla min ångest i schack. För hur obekvämt det än är,och hur obegripligt,så är det dock så att jag lever med daglig ångest. Det är hemskt jobbigt, och jag önskar ingen det. När jag står på mig stenhårt i att jag, just idag,inte klarar av att sitta på vänster sida i baksätet, så är inte det för att jag måste få bestämma var alla ska sitta. Utan det är för att jag redan har sådan ångest att jag inte klarar av att sitta så nära traffiken med min traffikrädsla, eftersom att jag inte klarar mer ångestpåslag. När jag vill äta julmat hos mamma och pappa på jul istället för alternativ julmat,så är inte det för att jag älskar julmat och inte klarar mig utan den. Nej, den ger mig trygghet och ett lugn i att DET ser iallafall likadant ut. Smakerna är samma som när jag var liten. När jag inte orkar städa,diska eller tvätta vissa gånger, så beror inte det på att jag är lat. Det beror på att min hjärna bygger upp saker i steg. Varje steg är ett hinder jag måste över. Att diska betyder inte bara diska. det betyder steg 1: fixa diskvatten. Steg2. Diska ( varje sak är ett nytt steg egentligen, men för enkelthetens skull så faller alla saker under steg 2 ) steg 3. Skölja och sen ska det tillbaka i skåpen någon gång.
Och då är diska en av de "lättare "sakerna. det här betyder inte att jag aldrig diskar eller städar. Men det ÄR och kommer alltid vara ett jobbigt moment för mig. För det känns som ett hinder. Det tar emot. Mer vissa dagar. Vissa dagar går det helt enkelt inte, för hjärnan säger stopp. Och när det kommer till matlagning är det nästan värst. Det är svårt att förklara, men vissa saker har min hjärna byggt ett jäkla hinder för. Vi pratar om väggen i American Ninja warrior, fast några meter högre. Jag kan laga enkel mat, superenkel mat,som jag inte kan direkt misslyckas med. Och det är faktiskt bra nog. Jag behöver inte göra mer än så. För det handlar inte bara om att ställa mig och laga mat. Om en maträtt har många steg i sig, då får jag springa fram och tillbaka för att försöka ta mig upp över den där jäkla väggen tills jag har blåsor under händer och fötter, och svetten dryper. Tillslut kanske jag tagit mig över den, och maten står halvbra på bordet. Men till vilket pris? Jag är inte nöjd över mig själv. Jag är mentalt helt slut. Och har redan ångest över om jag måste göra det igen någon gång. Jag berättar detta,för att jag vet att det är så lätt att se på mig och andra där svårigheterna inte syns, och tänka att vi fungerar precis som alla andra, och att vi bara är lata. Men det är så långt ifrån sanningen som det går att vara. Om alla skulle vara så mentalt stressade som jag är varje dag, så skulle fler ha förståelse för hur mycket man orkar. För att dra ett exempel på hur vi med Asperger kan fungera, så vet jag en kvinna med asperger som inte klarar av att ta upp posten från golvet mer än en gång i veckan, även om hon går förbi den flera gånger, för att det GÅR bara inte. Hon måste vara mentalt förberedd. Svårt att förstå va? Jag förstår det! Men det är ett tydligt exempel på hur svårt väldigt "lätta" grejer kan vara, utan att det syns på en. Som sagt, detta betyder inte allt jag aldrig städar, eller lagar mat om det behövs, men vissa dagar GÅR det bara inte! Jag kommer alltid försöka belysa de saker andra tar för givet att man kan, Men som inte är så lätt för de som är skapta annorlunda. Jag är 0% nervös över hur det ska gå att ta hand om ett barn. Jag är medveten om att det kommer vara tufft första tiden, men jag har förberett mig för det hela mitt liv. Det längtar jag till och har längtat till så himla länge. Jag är isåfall rädd för att jag vet att jag inte kommer orka vara den "perfekta mamman" som städar, diskar, tvättar,lagar mat OCH tar hand om sitt barn medans pappa är på jobbet. Men så minns jag att jag inte lever på 1800-talet,och det är ingen som kan förvänta sig det av mig. Vad är det viktigaste att jag gör? Jo,tar hand om vårat barn. Älskar henne. Allt hemmagöra är vi faktiskt två om. Det kan vi göra tillsammans. Och då känns allt mycket bättre. Att ta hand om och älska vårat barn, samt få i mig lite enkel mat eller matlådor, DET klarar jag. Det andra behöver jag lite mer stöd i. Så ser livet ut just nu. Det kan ändras. Men det måste få ändras i den takt som jag känner att jag klarar av. Igen - INTE för att allting ska ske efter mina villkor, utan för att jag måste känna trygghet och att jag inte behöver fyllas av ångest för att jag sätter krav på mig själv som inte är rimliga för var jag befinner mig i livet. Kul att försäkringskassan ändå tänker att jag ska kastas ut i ett jobb i 100% utan problem.... men det är en annan historia...

Skådespelare med Asperger?

Det finns en specifik sak som får mig att må så bra. Som får mig att leva. Som känns som mitt hem. Det är teatern. Eller egentligen agerandet i sig. Det spelar inte så stor roll om det är teater eller film. Om jag får sätta mig in i en karaktär och få spela ut den, så är jag nöjd.

Skillnaden är väl den att teatern är något mer strukturerad och man växer ihop som familj hela ensemblen, i film blir det inte riktigt så på samma sätt. Tider kan lätt flyttas och saker kan kännas lite mer ostrukturerat. Men det är ändå en annan form av struktur.

För mig är min Asperger en styrka inom detta ämne. För den gör att jag lägger ner 100% och mer i alla roller jag gör. Jag brinner ihjäl för agerandet, för att jag älskar det så mycket! Det är ett av mina specialämnen, och eftersom att jag är intresserad av det, så vill jag helst bara få göra det hela tiden. Men det är inte så lätt att få bestämma det. Jag får ta de roller jag får och växa i dem. Jag är oerhört tacksam att jag får spela teater och spela i någon kortfilm här och var, för jag vet inte hur jag skulle andas annars.

Det kan tyckas konstigt att en sån som jag, som tycker att det är så otroligt jobbigt att träffa nya människor, vill stå på en scen framför 100tals nya människor varje dag, eller att jag vill få vara med i filminspelningar där jag inte känner en enda människa. Men för mig är det självklart! Jag vet vilken kod som gäller där. Jag är där som skådespelerska. Jag vet vad jag ska göra där. Jag ska spela en roll! Jag vet vilken roll jag ska spela. Och regissören berättar för mig om jag ska göra saker på ett annat sätt, eller fortsätta som jag gör. TÄNK vilken dröm?? Jag ska dit och jag vet vad jag ska säga, vad jag ska göra hela tiden. Och efter en föreställning kan jag prata med publiken som Skådespelaren Petra. Jag har redan etablerat vem jag är. Jag behöver inte kämpa så mycket för att veta vad jag ska säga eller göra.
Jag har också mycket lättare för att prata med människor som förstår hur jag tänker, eller fungerar mer som mig. Och i stort sett alla jag träffat för att spela teater med, eller spela in film med har jag klickat ganska bra med även när vi inte spelar in eller repar. I pauserna så att säga. Jag tror det beror på att vi är likasinnade. Vi är på samma plats för samma anledning. För att göra något bra tillsammans. Och jag vet redan att vi tycker om samma saker.

Sen kommer ju den där "myten" om att människor med Asperger inte kan visa känslor.... HA!! Inte sant i mitt eller många andras fall. Jag har mest läst på om kvinnor med Asperger, eftersom att det kan te sig ganska olikt från pojkar med Asperger, har jag förstått. Men vi är ju individer, så det kan nog te sig annorlunda från person till person också. Jag är iallafall en männsika med extremt mycket känslor inom mig. Sen att jag spenderat ett helt liv med att försöka trycka bort och dölja känslorna är en annan sak. Jag har varit med om många fruktansvärt jobbiga och tunga år, så jag har ett helt känsloregister att ta av! Och jag älskar att använda mig av mina känslor i mina roller. Om jag inte kunde visa känslor så skulle jag aldrig ha kunnat spela en hel föreställning där i stort sett det enda jag gjorde var att skrika, gråta och få ångestattacker på scenen.

I teatern så repeteras varenda ord och rörelse in i minsta detalj. Så jag känner mig väldigt trygg på scenen. Och även om något blir fel, och vi tvingas improvisera, så klarar jag det eftersom att jag har blivit så trygg i vårt lilla "rum" på scenen.

Jag tror jag ska sluta skriva nu, men kände att jag ville skriva ner saker som jag lär mig om mig själv sen jag fick diagnosen. Det här var en av de sakerna som mer och mer faller på plats sen dess. För jag har fått frågan så många gånger, och får den fortfarande. Hur jag kan klara av att spela i föreställningar och film, men inte klarar av ett vanligt jobb? Eller inte vågar ringa ett samtal, men vågar stå framför 100-tals människor? Hur jag kan tycka att det är jobbigt med nya människor, men ändå vågar börja i en helt ny ensemble osv. osv.

Mitt svar till er är : Det är mitt syre! Det är där jag lever! Det är där jag känner mig trygg! Där får alla mina känslor plats! Det är jag helt enkelt. Kunde jag bo på teatern så skulle jag göra det.