Måste säga att det var märkligt, men jag njöt av snön som piskade i mitt ansikte. (Dock INTE de värsta ställena där det var stark motvind och flingorna kändes som små spikar som etsade sig fast i ansiktet.) Men där i början av promenaden kände jag att jag vaknade till lite, och det var häftigt att känna varje flinga som la sig på mina kinder. Det kändes nästan som när man har sockerdricka i foten, men på ett roligt vis. Stundtals var jag tvungen att blunda för att vinden var för stark. Hade sån där melankolisk musik i hörlurarna som jag älskar, och ofta var jag helt ensam på vägarna där jag gick. Jag faller lätt in i dagdrömmeri och jag kan få tanken att det känns som att jag är med i en film eller något. Jag blir uppfylld av sorglig musik och nästan all musik i moll. Jag vet inte varför, men det är något speciellt med det.
André är den häftigaste draken!!! Nöjd??;P
Sååå underbart fin man är när snön lägger sig som ett fint unibrow och mustash!
Snön gör det svårt att kunna titta ibland.. OJ vad plågad jag ser ut! |
Syns inte, men jag var suuuperblöt när jag kom in! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar