sömntortyr

Nu har jag hamnat i en period igen där jag i stort sett torterar mig själv. Jag är så sjukt trött, men även om jag är det kan jag inte somna om, om jag märker att det blivit morgon. Och då kan klockan vara fyra, och tillochmed mindre ibland.

Inatt har jag sovit ytligt och dåligt, och varit vaken helt sen ca fem. Eller helt och helt. Hela min kropp och mina ögon har skrikit sooooooov. Den skriker fortfarande. Men det finns någon martyr i mig som gör att jag blir stressad och inte kan somna. Som att jag sover men är vaken. Jag har inget speciellt jag måste hinna idag, ingen stress att behöva gå upp tidigt, ändå låter jag inte mig själv somna om. Jag är såpass trött att jag skulle behöva släpa mig upp om jag ska stiga upp, och hör och häpna så gör jag oftast det. När jag är less plågan att försöka sova när jag är vaken. Less på att kroppen gråter och skriker att jag är trött och vill sova. Less på att vara så nära på att somna, och tanken " nu somnar jag" åker förbi i huvudet och agerar väckarklocka. Då brukar jag släpa mig upp och stressa igång dagen, för då tvingar jag hela mig att bli pigg.

En liten stund får jag leva i symbios med mig själv. Hjärna och kropp på samma ställe. Men någon timme senare, när jag tvingat igång min kropp, så börjar hjärnan bli trött istället. De byter helt enkelt plats. Så nu skriker min hjärna att den vill sova, men när jag lägger mig ner på kudden vill kroppen iväg.

Det här med sömn är verkligen tortyr. Skulle vilja testa på att sova gott en hel natt, och vakna när morgon är morgon, stiga upp och känna lugnet.

Godmorgon alla! Hoppas ni får en fin lördag. Jag hoppas på att jag lyckas ta en powernap senare idag, då skulle det vara en kung-lördag