Jag var i. Allt händer väl för en orsak? Jag tror det fortfarande. Tänk om Petra, 16 år, skulle veta att hon om 10 år skulle stå framför en massa "viktiga" människor och spela teater från sitt perspektiv, berätta om sitt liv och framför allt stå där livs levande. Allt pga av hon själv. Hon som tyckte att hon var värdelös och onödig. hade hon inte kämpat och varit så stark hade inte det här varit möjligt. många år har hon fått kämpa. Jag kämpar än ibland, men jag tog mig igenom det värsta, och nu vet jag att jag klarar allt, även de dagar då jag vill ge upp.)
Som lovat kommer här en liten uppdatering om gårdagens föreställningar/föreläsning. Vi var ju alltså på landstingshuset i Luleå och spelade för 120 landstingspolitiker. Temat var psykisk ohälsa, och hur man skulle kunna förebygga samt få ner siffrorna på alla de som mår dåligt. Hur man skulle kunna gå in tidigare med hjälp och inte minst behandla de som lider av psykisk ohälsa på ett bättre sätt.
- visste ni att 40% av de som har psykisk sjukdom i form av panikångest osv. Som söker för att de har ont i hjärtat eller liknande DÖR för att läkarna inte tar symtomen på allvar eftersom att de ser i journalen att det finns en ångest-problematik, vilket gör att de antar att det är ångesten som spökar. Då vill jag bara säga att JAG har också en kropp, även om hjärnan spökar ibland. Vi är lika mycket människor som kan bli sjuka på samma sätt som andra, och förtjänar att bli tagna på allvar!
Hursomhelst så var vår uppgift att spela två olika scener i två olika föreläsningar. En monolog om flickor som mår dåligt i skolan och i sin kropp och en dialog som handlade om två kollegor på en hälsocentral varav en av dem nekat en patient att komma för att hon troddd att hon led av ångest, men senare dog av en infarkt. I slutet skulle jag berätta om min resa och mitt liv.
Föreställningarna gick jättebra, och efter min monolog satt många politiker och grät, det var häftigt att se, och jag kunde känna deras energier när jag spelade. Jag tycker inte om att "framhäva" mig själv, men jag blev faktiskt riktigt stolt över mig själv. Vi var i en svår sal att jobba i, tänk en landstingssal, med bord och stolar och micar på varje plats. Nästan ingen plats att röra sig på och lysrörsljus i taket. Inte lätt att hamna i rätt känsla då. Men jag lyckades hitta känslan, och vara i den. Väldigt häftigt:) efter föreställningen ställde sig en snubbe upp och sa i micken;
- jag har suttit i norrbottensteaterns styrelse i många år, och sett herrans mycket teater, men det här var det bästa jag någonsin sett!
Någon anna sa " det den här unga flickan just gjorde var helt makalöst". En kvinna var fram och frågade om råd hur hon kunde göra med sin dotter. En man kom fram och sa vilket viktigt jobb vi gör och hur viktigt det är att få se en känsla för att förstå den, så man bara inte hör om den.
En annan man som sitter i norrbottensteaterns styrelse sa att han skulle prata med chefen där, för att jag hördd hemma där (typ). Det tror jag inte blir något av, men det var roligt att han sa det!
Oj, vad det låter som skryt. Men för mig är det tacksamhet och ett kvitto på att vi nådde fram.
Vår dialog gick också bra, där vi fick bra feedback, och samma där, att det vae viktigt att få se. Att faktiskt alla parter påverkas av ett sådant dödsfall, även de som gjorde misstaget och får leva med det.
Det jag berättade om mig själv i slutet gick inte så bra enligt mig, blev ganska less på min egen röst, men det kändes ändåbra att få berätta om det, så de fick se hur ett liv kan se ut, omen nerkortat.
Så långt inlägg! Tack för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar