Att förhålla mig till min "nya", förhoppningsvis tillfälliga kropp

Ja, var ska jag börja? I mitt förra inlägg berättade jag om mina problem med magen, och det problemet har blivit såå mycket bättre, där har jag inget att klaga på! Men min puls gick aldrig upp trots att magen blev bra, så jag förstod att det var något annat som inte stod rätt till. Jag menar, en kväll låg min puls på 37, vilket är sjuukt lite. Och det kändes i kroppen. Jag har haft kvällar när jag trott att jag ska dö för att pulsen varit så osammanhängande och låg, och jag har varit yr, trött, seg, frusen. Så jag kollade upp med läkaren vad det kan vara, och mycket troligt är det att min sköldkörtel återigen producerar för lite hormon. Jag tar redan medicin mot det, så det var bara höja dosen. Det kan ta sin tid innan det blir bra tydligen, jag skulle mycket hellre få en mirakelkur som gör att jag blir bra direkt!

Pulsen går upp när jag gör saker, förstås! Men problemet är att det är väldigt tungt att göra saker. Jag är yr och grötig och väldigt, väldigt trött. Som igår när vi skrev manus och hade ätit lunch, så blev jag så otroligt trött. Kroppen klarade knappt att hålla sig uppe, och ögonen ville igen. Så jag tog på mig kläderna för en kort promenad för att få lite syre och få upp pulsen lite.

Då kommer vi till nästa sak som deff. visar att jag inte är mig själv. Promenaderna är såååå tunga! Varje steg får jag kämpa för. Det är som att det sitter en apa på varje fot som jag måste dra med mig varje steg jag går. Och jag är en person som gärna är ute och går långt och länge, utan problem! Så det är en ny känsla att behöva kämpa. Men det är inte så att jag struntar i att gå och bara ligger i soffan, för jag vill ju röra på mig. Det är en så stor del av mig! Jag tänker fortsätta kämpa tills jag känner att det går lättare. Däremot så får jag gå saktare, och ibland kortare än vad jag från början tänkt.

Samma gäller med styrketräningen. Testade att fara dit i måndags och lyfta lite. Mycket tyngre och segare gick det. Jag brukar vara väldigt effektiv och inte vila så mycket, utan köra aktiv vila, så går det fortare. Jag var där myycket längre än vad jag brukar, och gjorde myycket mindre övningar. Det var sjukt jobbigt, och jag hatar att inte riktigt känna igen min kropp! Däremot var det skönt att komma dit, för det var så länge sedan nu, och det blir ändå en form av avkoppling, och lite träning mellan vilorna blir det ju!

Det var superroligt att träna lite fotboll i söndags, men jag hatar att inte kunna ge allt där heller. Ibland kändes det som att jag var i typ en bubbla, och det kändes som att jag sprang i slow motion då och då, dessutom blev jag yr, och det kändes som att mina ben var spagetti när jag blev trött. Jag har så svårt att inte försöka ge järnet när alla andra gör det. Svårt att inte känna mig kass då! Men det blir bra träning för mig att träna på att lyssna på min kropp och faktiskt sakta ner om den behöver det.

Ojsan, vilket klago-inlägg det här blev. Men det är mycket för att jag ska kunna komma ihåg om jag tittar tillbaka sen! Jag försöker att förhålla mig till min tillfälliga kropp på bästa sätt, och se det för vad det är, försöka acceptera att det helt enkelt är såhär för mig just nu! Men jag kan inte sticka under stolen att det känns jobbigt och konstigt, att kroppen kan gå från att kännas riktigt bra och tränad, till att den känns som att den konstant typ har feber. Inte kul, men nu är det så. PUNKT