När jag uppnår vissa saker, kommer till insikt om någonting, eller bara helt enkelt har en ganska bra dag. Själv, med familjen eller med någon annan så kan jag ibland få en klump i halsen. När jag träffar mina syskonbarn, när de ger mig en kram eller när jag ser hur de utvecklas mer och mer så kan det göra ont i mig, samtidigt som jag nästan vill gråta av glädje. För mig var det aldrig självklart att jag skulle leva nu. När jag var yngre och levde i det hemska mörkret trodde jag inte att det fanns någon utväg. Jag var säker på att jag skulle ge upp. Det kändes som det enda rätta! Men jag kunde inte. Jag ville nog egentligen inte heller. Men det är svårt att förklara hur det känns när allting inom en skriker att man vill försvinna från jordens yta. Hur det kändes när jag själv trodde att alla andra skulle tycka att det vore bäst för alla! Det var så mörkt! Det var hemskt!
Jag tog aldrig steget. Min tro var en stark faktor i det hela. Jag har blivit tilldelad ett liv, och det är inte upp till mig att bestämma när det ska ta slut. Den dagen det tar slut är det dags för mig att gå vidare.
Min familj älskar mig, det vet jag nu! Och jag älskar dem så outgrundligt. Det gör så sjukt ont inom mig när jag tänker på att jag ens kunde tänka i de där banorna. Jag mår så dåligt när jag tänker på det, samtidigt blir jag glad att jag kommit så långt att jag förstår att det aldrig var så, och aldrig kommer bli så heller. Jag skulle bara vilja skutta tillbaka tio år och mer i tiden och krama om den lilla Petra som inte förstod, som kände sig så ensam och missförstådd. Berätta att det kommer bli ljusare med tiden. Att det inte alls är så att ingen älskar henne, att hon skulle kunna öppna munnen och berätta att hon faktiskt inte förstod hur hon mådde eller varför. Hade hon gjort det så hade hon fått en stor kram av sin mamma som skulle hjälpa henne på det bästa sättet hon kunde, även om hon kanske inte heller skulle förstå varför jag mådde som jag mådde. Men samtidigt har den långa vägen tagit mig dit jag är idag. Jag skulle kanske vara "friskare", haft ett jobb, eller någonting annat. Eller så inte? Men jag hittade andra sätt att uttrycka mig på. Jag skrev dikter. Någonting som jag kanske aldrig hade gjort om jag lärt mig prata om mina känslor. Och hade jag inte börjat skriva dikter så kanske jag inte hade kunnat skriva teaterföreställningar och då hade jag inte gjort min egen "bakom skalet", "bröderna grimm", "det blir bättre". osv. osv.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget, förutom att säga att jag är glad och stolt över att jag lever! Jag VET att jag kommer vara med om dippar om och om igen, men jag vet också att jag kommer ta mig ur dem. Jag älskar verkligen min familj och jag vet att de älskar mig. Jag har bara fått värme från dem i hela mitt liv, och jag hoppas att de allihop förstår hur otroligt mycket de betyder för mig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar