Jag har kraschat. ..

Förra året hamnade jag i ett läge i mitt liv, där det kändes som att någon hade släppt mig från en byggnad, och jag hade kraschat i marken. Helt oförberett och märkligt kom det i år också. Jo, jag säger märkligt, för att förra årets situation förstod jag. Jag skulle få spela teater, spela i revyn. Och alla som känner mig vet hur MYCKET teater betyder för mig. Det är mitt syre, mitt sätt att få andas. Och när jag fick veta av FK att de trodde att det skulle bli för mycket och inte fick vara med om jag inte uteslöt den andra teatern jag var med i, som vi redan börjat repa, så var det som att någon slog mig i magen så hårt att luften totalt gick ur mig. Jag var utan luft i flera månader samtidigt som jag hade en massa olika träningsförbud, och att inte kunna röra på mig gjorde saken ännu värre!  Att luften gick ur mig så hårt visar egentligen bara att FK hade rätt. Det var redan för mycket för mig.
.
Men i år var jag inte beredd på det. Men det har mer eller mindre hänt igen. Trots knäproblem och alla möjliga saker så sprang jag i hettan 6.5 km två Gånger under Turkiet -resan som jag kom hem från två veckor sedan. "Inte mycket " kanske är eran tanke. Men för mig där jag är i livet - nog mycket. Hursomhelst.  Bara för att mäta hur mycket jag inte är mig själv.  Gjorde lite lugn yoga igår - höll på att spy. Sprang 2 min/ gick 1 min i 30 minuter och det var det VÄRSTA jag någonsin har gjort!!! Fattar ni??? Så lite!!! Jag orkade knappt lyfta mina ben och jag fick KÄMPA nå så jävulskt för att inte ge upp Halvvägst. Något är inte rätt. Även  om jag inte skulle ha tränat på flera år skulle jag ha klarar det lätt. Och jag är trött, ljud känns extremt höga, jag tappar all kraft i kroppen när kvällen kommer ( att applådera under föreställningen jag såg igår var jättejobbigt ) och jag bär känslorna utanpå kroppen...
.
En sak har hänt som gjorde mig väldigt upprörd, men den grejen var så liten och den är över nu. Därför borde känslan vara över. Men det är den inte. Jag har kraschat och är så jäkla trött och allt känns inte så lätt. Jag HOPPAS att jag tar mig ur detta typ NU! Men vet inte när det kommer ske. Jag vet ATT det kommer ske, men är också väldigt medveten om att det kan ta tid. Önskar att jag slapp det här läget i kropp och hjärna. Att jag en gång för alla faktiskt kan gå åt rätt håll. Önska kan man ju alltid, men acceptera läget jag är i är ännu viktigare... finns så mycket större saker jag önskar innan detta - att alla andra människor runt omkring kunde få vara friska och må bra. Men nu är det som det är.
.
Jag har kraschat,  så nu måste jag bara lagas igen. Jag lagar mitt liv med lim ( för att låna en replik av Carl Einar Häckner )
.

Hej! Jag heter Petra, och jag lever med psykisk ohälsa...

Petra... Ett namn, som jag både hatar och älskar. Älskar för att det var det namn som mina älskade föräldrar gett mig. Hatar för att jag har sådana extrema problem med att tycka om människan som bär namnet. Människan som, sedan barnsben, förminskat sig själv, och med avsmak sett sig själv i spegeln. Hon som inte kunde något, hon som var onormal men låtsades vara som alla andra för att bli accepterad. För att få passa in. 

Jag kan inte titta på en bild från när jag var liten och tycka - Men jag var ju söt ändå!?
För jag har aldrig tyckt det! Jag avskydde mig själv som pesten när jag var liten. I mitt huvud var jag elak och eländig på alla sätt och vis. En som ingen skulle kunna tycka om. Jag kunde ha sådana raseriutbrott hemma för att jag bara inte visste vart jag skulle göra av min känsla. Jag visste inte vad det var för känsla heller. Som att jag ville explodera, jag ville bara ut ur min kropp, skala av mig skinnet och bli någon annan. Nu vet jag att det var ångest jag hade! Men hur hanterar man något som man inte vet vad det är?

Med mina kompisar fick jag anstränga mig oerhört mycket för att hela tiden försöka vara glad och rolig, och hänga med på allting som de andra gjorde. Det blev så jag fick bli - då tyckte ingen att jag var onormal. Men hemma orkade jag inte, då fallerade allt, och jag hade lätt till ilskan. Jag har tur som har fått ha en mamma som förstått att ilskan bottnat i sorgsenhet egentligen, och som gjort sitt bästa för att hantera lilla mig med så stora känslor. Men det kan inte ha varit lätt. Jag VET att det inte var lätt. Och det var nog lite därför jag kände mig som ondskan själv. Jag ville ju inte vara arg på mamma, jag ville inte skrika eller gråta. Men jag kunde inte hjälpa det, det bara kom.

Jag blev äldre, och känslan stannade kvar, men växte. Jag blev bättre och bättre på att gömma hur dåligt jag faktiskt mådde, och var mästare på att gråta inne på toaletten, torka tårarna och komma ut med ett brett leende. Det var ju så alla såg mig. Glad... rolig...Inuti kände jag mig bara mer som ett monster. Jag var ful, äcklig, tråkig. Hade ingen talang för nånting, ville inte ens vara nånting. Jag ville inte leva. Jag önskade så många kvällar att jag bara skulle få slippa vakna upp. Men nästa morgon började dagen om igen. Samma sak dag in och dag ut.

Jag blev ännu lite äldre, och ätstörningarna drog igång. Jag hatade allt med mig. Jag kunde ingenting. Men plötsligt så märkte jag att jag faktiskt kunde ha kontrollen på någonting. Något som var MITT. Något som ingen kunde inkräkta på. Men med önskan att se att siffrorna på vågen gick neråt kom ännu fler lögner, ännu mer att dölja. Kriget i mitt huvud och i mitt hjärta var kraftigare än någonsin. Jag levde aldrig där och då. Jag var konstant instängd i bubblan med mig och mina mörka tankar. Tjock, ful, dum, äcklig, monster.... det var jag det. Dessutom kände jag mig mer utanför än någonsin, för jag släppte inte in någon. Jag låtsades att jag var där de andra var, men egentligen var jag så långt borta.

För att hoppa framåt en bit så orkade jag tillslut inte mer. Efter hela skoltiden med en brinnande ångest, avsky och dödslängtan så sa jag till mamma att jag behövde hjälp. Jag hade börjat få panikångest på jobbet, och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Mamma hjälpte mig så gott hon kunde, jag fick börja hos en terapeut, få medicin och blev sjukskriven. Men att ha levt hela sitt liv i det fördolda och plötsligt ska försöka börja prata om SIG SJÄLV blev inte det lättaste. Det var hemskt rent ut sagt. Men jag försökte.

Mediciner som hjälpte blev jag allergisk mot och fick börja på minus igen. Fick inte ut så mycket av samtalen tyvärr. Men när jag fick frågan om jag börjat må bättre gick jag tillbaka till Petra som ville vara alla till lags, och sa .- Ja, det har jag nog. Medans jag grät floder på insidan.

Jag kan fortsätta i många sidor till, men jag är chockad om en enda orkat sig ända hit, så jag ska försöka avsluta.

Nu är jag många år äldre och sjukskriven igen. Jag har ingen möjlighet att kunna arbeta just nu, främst för att min ork att vara kring människor för länge knappt finns, jag har ingen koncentrationsförmåga i stort sett, jag sover i genomsnitt tre timmar per natt och får dippar ibland när jag är helt utan energi. För tillfället får jag ångest väldigt lätt. Jag är livrädd för att jag vet att åren går, och jag är stressad för att jag MÅSTE kunna arbeta innan jag fyller trettio, för jag vet att det ekonomiska stödet minskar extremt mycket då, och jag vet inte hur jag kommer klara mig på det. Min önskan om att bli frisk, få bli "normal" finns alltid hos mig, men samtidigt en stor sorg och rädsla, om jag aldrig kommer att bli det. Vad fan händer då??

Jag har haft en dröm sedan jag var liten - att få stå på scenen och spela teater. Kunna hjälpa andra som har det svårt med samma saker som jag har det svårt med, samt få underhålla och kunna förändra. Och jag har så tur att jag faktiskt har fått gå skådespelarutbildning två år på en folkhögskola, fått spela teater på somrarna, och har en aktivitets-plats på ett företag i Piteå där jag bor, där jag får chansen att spela teater. Både komiska roller, och även spela scener ur mitt eget liv, för att visa människor där ute att - INGEN är ensam!! Ingen!! Det finns alltid någon där ute som förstår, och som har gått igenom samma sak.

När jag står på scenen - Då LEVER jag!! DÅ kommer den undangömda Petra fram. När jag får jobba med det kreativa och ta från min egen smärta och på något sätt kanalisera ut den. Eller få spela roliga, komiska roller och bara kasta ut all den energi som jag har. Scenen är mitt andra hem... Eller kanske rent av mitt FÖRSTA? Jag har alltid haft en fin uppväxtmiljö, och att komma hem till mamma och pappa är bland det bästa jag vet. Där känner jag mig trygg. Jag är ganska "gammal" för att vilja åka hem och bo hos mamma och pappa titt som tätt. Men det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag älskar min familj, och de kommer för alltid vara min största trygghet. Men med att scenen är mitt första hem menar jag, att det är där MITT hem är. Mitt hem för mitt hjärta som alltid fått gömma sig bakom stora galler av taggtråd, och äntligen får leva fritt och slå för det som det brinner för på riktigt.

Psykisk ohälsa är ingen lek. Det är inte heller något som borde gömmas, tabubeläggas eller vara skamfyllt. Om det varit mer synligt när jag växte upp, kanske saker inte hade behövt gå så långt. Kanske hade jag kunnat jobba redan nu? Hade mitt hjärta fått befrias många år tidigare? Hade Petra varit ett namn som jag kunnat tycka om helt och fullt idag? Och hade jag kunnat se tillbaka på bilder när jag var liten och kunnat tänka - Jag var ganska söt ändå? 

- Det kommer jag aldrig få veta! Och mitt liv går inte att göra om. Men vi kan hjälpas åt och göra så att andra barn/ungdomar/vuxna inte ska behöva känna att det är något fel på dem om de mår dåligt. Låta alla förstå att vara ledsen är lika mycket en känsla som att vara glad. Ingen av känslorna ska vara mer värda än den andra. Och ingen människa är mer värd än någon annan.
Vi är  alla fantastiska, låt oss hjälpa varandra att aldrig, någonsin glömma det!

När man vill sova, men sömnen vill vara vaken...

Att vilja kräkas... vilja kräkas av trötthet.  Vara fast i en bubbla och känna en smak i munnen som att en slickat på ett rostig järnrör. Att känna sig korkad, ofokuserad, sämre än de flesta även om en verkligen försöker. behöva dra sig undan efter att ha vistats bland människor en lite längre stund. Det är jag just nu.

Men vad kan göras åt saken? Inte så mycket! sover jag inte så sover jag inte. Har varit vaken sen två inatt igen. Började med att jag vaknade och hade en fruktansvärt läskig känsla i kroppen . Vet inte varför. Hade jag drömt något?  Det kliade överallt och mina blodådror på kroppen var extra synliga. I detta tillstånd klarar jag inte ens av att försöka sova igen. Det är för hemskt, för läskigt, för obehagligt. När jag lugnat ned mig är det för sent.

Såhär är det ofta. Att jag har den här otroligt jobbiga känslan i kroppen. Och det är klart att det är svårt att sova då. När jag är så rädd. Men det är klart att det är svårt att vara vaken om dagarna när det känns som att jag är fast i en mardröm som aldrig tar Slut. Den kanske aldrig tar Slut.   men om den aldrig gör det så kommer jag förr eller senare att själv ta Slut. Ljuset brinner bara en viss stund, batterierna i ficklampan tar Slut. Vad som händer då vågar jag inte ens drömma om. Eller är det kanske det jag gör hela tiden? Drömmer. Händer det här på riktigt, eller kommer jag plötsligt en dag vakna upp, vara fyra år gammal, veta vad som kan gå fel och rätta till det INNAN jag behöver Hamna här? Ha vett i skallen och ta den hjälp jag kanske kunnat få när jag var yngre...
.
.knappast. det önskar jag inte ens... det enda jag önskar mig är att få sova några nätter i sträck.  Sova BRA! Känna mig utvilad och normal!
.
Nu ska jag vila, för jag är trött! Somnar jag lite så är det en bonus!

Sov lilla räv!!!

Dags för den här lilla räven att för det första - försöka sova!!!!!! Är totalt Slut och har varit vaken sen två inatt.

Men för det andra - BÖRJA BLOGGA BÄTTRE! Jag har ju inte bloggat alls den senaste tiden, även om jag verkligen har haft behovet att skriva av mig. Men jag har haft NOLL ork till någonting.

Jag bor i en soptipp med dammråttor till fotknölarna, som jag ser och stör mig på VARJE dag över. För att jag är så slö att jag inte klarar av att ta tag i det. Så många saker som jag VILL göra, men bara inte gör. Så trött!

Försöker att ta tag i att börja träna lite mer iallafall. Det är så många rutiner som ryckas för tillfället, vilket är jobbigt.

Många vet nog att jag haft ganska mycket blåmärken den senaste tiden,vilket lett till att jag var tvungen att sluta med en av mina mediciner en vecka sen. Känns lite surt eftersom att de ändå hjälpt mig lite. Men det har stått still ett bra tag nu. Men då är det bieffekter av att sluta med det också!!

Nåväl, nu är det massor grus i mina ögon. Ska dricka upp mitt te, och sen sova!godnatt!

När energin plötsligt tar slut....

Det är väl det som händer till slut antar jag. När man sovit dåligt en längre tid, och haft många saker på agendan. Dessutom har det varit många tunga saker den senaste tiden. Jag brukar inte känna den här tröttheten förens efter en stor produktion, men även om vi har kvar Karlbergsteatern är det som att jag börjar stängas av.

Jag har faktiskt sovit mer än jag brukar inatt och är såååå trött!!!!! Jag har ju äntligen börjat styrketräna på gymmet , och springer lite då och då, och jag brukar aldrig ha någon ursäkt att ställa in det, utan jag kör alltid på för att jag vet att jag mår bra och blir piggare av det. Men igår orkade jag inte, och som det känns nu kommer jag inte göra det idag heller . Tror att det blir en vilovecka, även om jag känner mig latast i världen. Men jag kan knappt hålla ögonen öppna. Ska åtminstone försöka ta någon promenad. Städa behöver jag verkligen, men har svårt att hitta motivationen till något alls!

Åt frukost för en stund sedan, och nu vill jag sova igen! Bäst att jag tar på mig lite kläder och tar en promenad i blåsvädret!

Ha en bra dag!

SÄMST PÅ ATT UPPDATERA!! Detta händer iallafall just nu:

Oj, vad dålig jag har varit på att uppdatera!! Jag skulle vilja skriva om föreställningarna vi hade pingsthelgen, om föreställningen vi hade i Luleå, om repetitionerna på Karlberg, vad som händer osv. Så detta får bli en note to self-grej, ifall jag NÅN GÅNG kommer på att skriva om det!

Lite kort just nu om Karlberg:
*Repen skuttar på
*Vi har äntligen börjat få till rekvisitan på scenen
*Igår hade vi musikrep med sångpedagog (MYCKET nyttigt och viktigt. Iallafall för mig. Behöver all hjälp jag bara kan få!)
*På Söndag kommer det en tjej från Norrbottensteatern för att kolla och ge lite feedback
*Imorgon kommer Nordnytt och gör reportage
*Jag har börjat repa med kostym
*Och framför allt - Det är VÄLDIGT roligt! Det är ett superhärligt gäng att jobba med <3

Det får vara allt för nu!!

Nervösa tänder

Ikväll är det dags! Genrep. Det är som en knut i mage/hjärta/hals just nu. Direkt jag tänker på det så blir jag nervös i mina tänder. Jag trodde inte att någon skulle fatta vad jag menar med det, men André förstod precis! haha, bra, då vet jag att nån fattar vad jag menar. Jag vill bara bita ihop tänderna hååårt, för det känns som att det kittlas i dem. Nej fy. Nervositet är bra, men samtidigt jobbigt!

I morse var artikeln i tidningen. Jag tyckte att den var bra! Och det var ett av mina stora steg att sluta skämmas för mig själv. Att tro att jag är en sämre människa för att jag gått igenom något väldigt jobbigt. Men det är lite så att det alltid har varit en sån stor, men hemlig del av mig, som ingen direkt pratar om. Och jag har ju skrivit ett inlägg om det här på bloggen, men mycket mer än så har det inte varit för mina nära och kära. Jag har ju spelat mina scener för många andra människor. Sådana som jag inte känner, och de som jobbar professionellt för att förändra. Men det har för mig alltid varit något "där borta". Nu blir det så nära på något sätt. Och genom att artikeln förklarade att jag erfarenheter om det här, så känns det som att jag aldrig mer kommer kunna låtsas som att det inte funnits där. Det här blir första gången jag spelar detta för allmänheten, och det känns bra men sjuuuuuukt läskigt!!) Det känns fantastiskt att kanske ha möjligheten att påverka, och visa att man kan vara på botten, men ta sig upp! Även om det alltid kommer gå upp och ner med vissa delar i livet.

Nu vill jag förtydliga att det inte är Petra, privatpersonen, som står där. Det är en KARAKTÄR. Men det är klart att jag har tagit från mitt eget liv för att skriva mina scener, och för att kunna relatera till dem. Men det är inte JAG. Åtminstone inte nutidens jag. Sedan har Eleonor jobbat fram scenerna flera snäpp extra med hennes regi. Vi har lite samma tankar kring teater, och vill gärna gå utanför gränserna på olika sätt. Så samarbetet med henne har varit väldigt bra. Sedan jobbar jag ju nu även med teater Vilja, vilket jag ÄLSKAR! Det är så kul att vi är ett helt gäng! =) Även det blir något nytt. Egentligen allt med den här föreställningen blir något nytt för mig på olika plan!

Tjat, tjat, tjat. Men jag måste skriva av mig lite. ååååh, jösses! Nervös igen. Jag vet inte om jag kommer orka skriva något alls i helgen om hur det går eller så, kommer bli väldigt trött och urladdad. Men OM jag orkar, så kommer jag göra det! Tror dock jag bara vill slappna av när jag kommer hem. (OBS! Försöka slappna av. Vet inte sist jag var avslappnad. det kommer väl med sömnlösheten antar jag.)