Jag försöker... oj, vad jag försöker!Jag försöker acceptera den ena saken efter den andra. Jag försöker tänka att det alltid kan vara värre. jag försöker göra allt jag bara kan för att saker ska bli bra igen. Men vad fan gör jag när mitt bästa inte räcker? Vad mer kan jag göra när ena foten ger upp, sen den andra höften? Vad gör jag när det gör fysiskt ont av att se andra träna och bara önska att jag också kunde vara med, att jag kunde få svettas och må sådär skönt efter ett hårt träningspass? När jag bara vill slita ut hjärtat ur kroppen för att jag inte vill känna mer.
Jag har börjat simma lite, men kan inte ta mig till bassängen för att höften får för ont att gå. Jag får tygla mig som bara attan i att inte bara skita i smärtan och ge gärnet på cheerleadingträningarna. Jag kan inte fara på fotbollsträningarna för det finns inte en möjlighet att jag kan springa och sparka på en boll i det här läget. Jag är så less... så less...
Jag gör mitt bästa för att jobba med mig själv, men har totalt kraschat. Sömnen har varit i det närmsta obefintlig den senaste tiden och allt som har med mig att göra vill jag bara förstöra. Det är så svårt att acceptera mig själv när det inte finns nånting med mig som jag tål. jag önskar ofta att jag skulle slippa känna. Men jag har varit med om det också... tomheten... och den är inte bättre.
Jag har fått extra medicin och extra sömnhjälp nu... så inatt lär jag sova.
Det finns en sak som jag önskar mig i julklapp. En enda sak! Att få känna mig som en människa. En som lever och andas. En sån där normal, fin sak som inte går sönder varje dag. Eller egenligen önskar jag att jag bara kunde vara jag, och tycka om den enda människan som jag vet inte kommer försvinna från mig någonsin. Den jag just nu ser som en avskyvärd fiende.
Nej, nu måste jag sova. Tårar... ännu en sak att acceptera. Men jag vill inte det nu, nu vill jag bara sova! Godnatt
2014-11-20
2014-11-05
2014-10-25
Give me a break...
Det är jobbigt nu. Extremt jävla jobbigt. Jag vet inte ens vad jag ska säga, risken är att jag säger "för mycket" om jag börjar skriva. Men man har ju toppar och dalar i sitt liv, och min dal är djuuup just nu. Allt jag gör genomsyras av jobbiga, hemska tankar. Tankar om att få slippa.
Jag är så jävla less! SÅ LESS! Trodde inte att jag kunde hamna här igen. Trodde att; visst, jag kommer må dåligt, men jag tar mig upp ur det fort. Jag har blivit så mycket starkare.
Jag trodde att jag blivit stark, men fel hade jag. Har inte kännt mig såhär svag på länge.Som att jag håller på att slockna.
Jag har länge försökt hålla energin uppe, sett ett mål framför mig, var så nära på att få nå en del av det, men det blev stoppat. När jag förstod att jag inte skulle få göra det gick luften totalt ur mig. Som att sticka hål på en ballong. Men det var helt rätt, för jag vet att jag skulle ha gjort det, kämpat röven av mig, och sen efteråt hade ballongen sannerligen spruckit ändå. Men då hade jag fått gjort det där roliga. Men smällen kanske hade blivit högre! Att jag inte kunde göra det fick mig att plötsligt inse hur mycket på botten jag faktisk är. Det tvingade mig att stanna upp. Och jag gillar inte att tvingas vara med mig själv. Jag tycker inte om henne som jag tvingas sitta ihop med. När jag stannade upp så orkade inte fasaden vara kvar, den sprack den också.
Här sitter jag nu, med vattendroppar rinnandes på kinderna. Även om jag inte kände för att duscha idag så hade jag inget val. Jag är dyngsur inifrån och ut. Vill bara slita ut mitt hjärta för att se om det slår. Jag har fallit än en gång, och det gör så in i helvete ont! Nu måste jag börja klättra igen. Men jag har ingen kraft för det... Men jag ger inte upp. Hela jag må redan ha gjort det, men jag vet att jag inte kan ge upp. Får börja försöka dra mig upp med lillfingret, och sedan kanske de andra fingrarna kan hjälpa till. Men just idag får jag vila. Jag får duscha i tårarna, försöka samla kraft och sen kämpa, kämpa, kämpa....
Jag är så jävla less! SÅ LESS! Trodde inte att jag kunde hamna här igen. Trodde att; visst, jag kommer må dåligt, men jag tar mig upp ur det fort. Jag har blivit så mycket starkare.
Jag trodde att jag blivit stark, men fel hade jag. Har inte kännt mig såhär svag på länge.Som att jag håller på att slockna.
Jag har länge försökt hålla energin uppe, sett ett mål framför mig, var så nära på att få nå en del av det, men det blev stoppat. När jag förstod att jag inte skulle få göra det gick luften totalt ur mig. Som att sticka hål på en ballong. Men det var helt rätt, för jag vet att jag skulle ha gjort det, kämpat röven av mig, och sen efteråt hade ballongen sannerligen spruckit ändå. Men då hade jag fått gjort det där roliga. Men smällen kanske hade blivit högre! Att jag inte kunde göra det fick mig att plötsligt inse hur mycket på botten jag faktisk är. Det tvingade mig att stanna upp. Och jag gillar inte att tvingas vara med mig själv. Jag tycker inte om henne som jag tvingas sitta ihop med. När jag stannade upp så orkade inte fasaden vara kvar, den sprack den också.
Här sitter jag nu, med vattendroppar rinnandes på kinderna. Även om jag inte kände för att duscha idag så hade jag inget val. Jag är dyngsur inifrån och ut. Vill bara slita ut mitt hjärta för att se om det slår. Jag har fallit än en gång, och det gör så in i helvete ont! Nu måste jag börja klättra igen. Men jag har ingen kraft för det... Men jag ger inte upp. Hela jag må redan ha gjort det, men jag vet att jag inte kan ge upp. Får börja försöka dra mig upp med lillfingret, och sedan kanske de andra fingrarna kan hjälpa till. Men just idag får jag vila. Jag får duscha i tårarna, försöka samla kraft och sen kämpa, kämpa, kämpa....
2014-10-23
En liten låda med höga väggar...
Jag sitter på månen som strålar ner på en liten låda med höga väggar
Där inne ser jag en liten figur
Figuren är jag
Jag ser hur jag slår och sparkar på de trånga väggarna
Jag kan inte andas
Jag vill ta mig ut
Utanför går människor
Utanför finns det liv
Väggarna vägrar ge vika men börjar plötsligt röra på sig
Lådan växer och jag hinner känna glädjen
Känner hur jag kan andas mer och mer
Jag kommer bli fri
Jag kommer få leva
Men ju mer väggarna flyttar på sig, ju värre blir det
Lådan växer och förintar allting i sin väg
Allting runt omkring försvinner
Och där, mitt i den gigantiska lådan med höga väggar ser jag mig själv sitta
Att andas har aldrig varit så svårt
Trots all yta med luft kvävs jag snabbare än någonsin tidigare
Jag vill inte dit
Men jag ser att lådan fortsätter växa
Den närmar sig månen där jag sitter
Jag försöker febrilt hålla mig fast
Men förgäves
Månen slukas tillsammans med mig
In i mörkret
In i intet
Där inne ser jag en liten figur
Figuren är jag
Jag ser hur jag slår och sparkar på de trånga väggarna
Jag kan inte andas
Jag vill ta mig ut
Utanför går människor
Utanför finns det liv
Väggarna vägrar ge vika men börjar plötsligt röra på sig
Lådan växer och jag hinner känna glädjen
Känner hur jag kan andas mer och mer
Jag kommer bli fri
Jag kommer få leva
Men ju mer väggarna flyttar på sig, ju värre blir det
Lådan växer och förintar allting i sin väg
Allting runt omkring försvinner
Och där, mitt i den gigantiska lådan med höga väggar ser jag mig själv sitta
Att andas har aldrig varit så svårt
Trots all yta med luft kvävs jag snabbare än någonsin tidigare
Jag vill inte dit
Men jag ser att lådan fortsätter växa
Den närmar sig månen där jag sitter
Jag försöker febrilt hålla mig fast
Men förgäves
Månen slukas tillsammans med mig
In i mörkret
In i intet
2014-10-09
Hur gick det då igår?
Jo, jag har fått en del frågor om hur det gick för mig i Luleå igår. Kort uppdatering så "föreläste" jag lite om mitt liv, hur det har varit att leva med psykisk ohälsa och allt som kommer med det. Särskilt hur det var att leva med något som ingen visste att jag levde med. Jag spelade även som skådespelare i två kortare monologer som handlade om samma sak. Målet var att få dem som kommer att arbeta med det här stora projektet att känna. Att gå från stället med en känsla i maggropen som gör att man vill förändra.
Hur gick det då?
I mina ögon inte alls särskilt bra! Eller... om vi säger såhär: Min "föreläsning" gick ändå ganska bra, jag fick många tack för att jag delat med mig och många återkopplingar under dagen. Fick höra att den berörde osv. vilket alltid är bra! Det var i början av dagen.
Inte förens i slutet av dagen, då jag redan var supertrött skulle jag spela mina två scener. Efter den första höll jag på att totalt bryta ihop. Inte framför publiken förstås! Och inte för att jag var så emotionellt uttömd, utan helt enkelt för att jag tyckte att det gick så otroligt dåligt! Jag kunde själv inte känna att jag gav dem min känsla, utan det kändes som att det gick alldeles för fort och var alldeles för känslokallt från min sida. Efter den gick jag på toaletten och slog mig själv sååå hårt (bildligt talat), och tänkte att jag skämdes ögonen ur mig för att det gick så dåligt. Men när jag kom tillbaka så fick jag ändå höra att de var alldeles tagna av det jag gjort och att vissa hade svårt att prata. Jag förstår ingenting, men jag får ju vara nöjd, för det var det som var målet trots allt.
Inför andra scenen tänkte jag, att nu tusan skulle jag ta det långsamt så att jag själv hann landa i känslan, och så att de andra också hann få den av mig. Skulle inte spela någon roll hur lång den skulle bli! Jag startade och kände att jag växte in i känslan mer och mer. Det fick ta den tid det tog, och jag tog mig tid att ha ögonkontakt med varenda en av dem som satt och såg. Det kändes mycket bättre. Och känslan efter den föreställningen var mycket "bättre". Eller om vi säger såhär: Den var väääldigt tryckt! Nästan så att jag kände att jag ville kräkas för att den var så tung. Vi gick en runda när alla fick säga vad de hade i tankarna efter den scenen, och då kände jag att jag nått fram. En person grät så mycket att hon inte kunde prata, och då fick jag så dåligt samvete. Jag blev rädd att jag väckt något hos henne som hon inte hunnit bearbeta, eller att det var något som hade hänt henne eller någon som hon känner/kände. Jag gick iallafall till henne och gav henne en kram, och jag hoppas att hon fick en fin kväll sen trots allt.
Många sa att de började tänka på människor som de kände, som de sa att de skulle ta sig ett ordentligt samtal med för att höra hur det verkligen stod till med dem, så att det inte är så att de mår som jag har mått utan att de vet om det. Just eftersom att de kände igen någon närstående i den som jag spelade i scenen (som är väldigt, väldigt mycket tagen från mitt liv.)
De sa till varandra ungefär "förstår ni vad vi har för möjlighet att nå ut till alla med hjälp av det här?"
Så man kan säga att de blev jättenöjda, jag var inte alls jättenöjd med min egen prestation, men jag lyckades tydligen med jobbet jag for dit för att göra (även om jag fortfarande skäms för min första scen för att jag tyckte verkligen, verkligen att jag sög.)
Iallafall så var ju detta kick-offen, och sedan kommer jag spela även i Boden och Haparanda, men jag förstod det som att det kommer läggas efter jul. Minst två gånger till alltså, och de trodde att det kunde bli mer, typ för skolor osv.
Nu ska jag sova, men nu fick ni en liten uppdatering iallafall!
Godnatt på er alla <3
Hur gick det då?
I mina ögon inte alls särskilt bra! Eller... om vi säger såhär: Min "föreläsning" gick ändå ganska bra, jag fick många tack för att jag delat med mig och många återkopplingar under dagen. Fick höra att den berörde osv. vilket alltid är bra! Det var i början av dagen.
Inte förens i slutet av dagen, då jag redan var supertrött skulle jag spela mina två scener. Efter den första höll jag på att totalt bryta ihop. Inte framför publiken förstås! Och inte för att jag var så emotionellt uttömd, utan helt enkelt för att jag tyckte att det gick så otroligt dåligt! Jag kunde själv inte känna att jag gav dem min känsla, utan det kändes som att det gick alldeles för fort och var alldeles för känslokallt från min sida. Efter den gick jag på toaletten och slog mig själv sååå hårt (bildligt talat), och tänkte att jag skämdes ögonen ur mig för att det gick så dåligt. Men när jag kom tillbaka så fick jag ändå höra att de var alldeles tagna av det jag gjort och att vissa hade svårt att prata. Jag förstår ingenting, men jag får ju vara nöjd, för det var det som var målet trots allt.
Inför andra scenen tänkte jag, att nu tusan skulle jag ta det långsamt så att jag själv hann landa i känslan, och så att de andra också hann få den av mig. Skulle inte spela någon roll hur lång den skulle bli! Jag startade och kände att jag växte in i känslan mer och mer. Det fick ta den tid det tog, och jag tog mig tid att ha ögonkontakt med varenda en av dem som satt och såg. Det kändes mycket bättre. Och känslan efter den föreställningen var mycket "bättre". Eller om vi säger såhär: Den var väääldigt tryckt! Nästan så att jag kände att jag ville kräkas för att den var så tung. Vi gick en runda när alla fick säga vad de hade i tankarna efter den scenen, och då kände jag att jag nått fram. En person grät så mycket att hon inte kunde prata, och då fick jag så dåligt samvete. Jag blev rädd att jag väckt något hos henne som hon inte hunnit bearbeta, eller att det var något som hade hänt henne eller någon som hon känner/kände. Jag gick iallafall till henne och gav henne en kram, och jag hoppas att hon fick en fin kväll sen trots allt.
Många sa att de började tänka på människor som de kände, som de sa att de skulle ta sig ett ordentligt samtal med för att höra hur det verkligen stod till med dem, så att det inte är så att de mår som jag har mått utan att de vet om det. Just eftersom att de kände igen någon närstående i den som jag spelade i scenen (som är väldigt, väldigt mycket tagen från mitt liv.)
De sa till varandra ungefär "förstår ni vad vi har för möjlighet att nå ut till alla med hjälp av det här?"
Så man kan säga att de blev jättenöjda, jag var inte alls jättenöjd med min egen prestation, men jag lyckades tydligen med jobbet jag for dit för att göra (även om jag fortfarande skäms för min första scen för att jag tyckte verkligen, verkligen att jag sög.)
Iallafall så var ju detta kick-offen, och sedan kommer jag spela även i Boden och Haparanda, men jag förstod det som att det kommer läggas efter jul. Minst två gånger till alltså, och de trodde att det kunde bli mer, typ för skolor osv.
Nu ska jag sova, men nu fick ni en liten uppdatering iallafall!
Godnatt på er alla <3
2014-10-08
Kom här lilla du...
För ett tag sedan skrev och publicerade jag en sång som jag själv skrivit texten till (finns redan en engelsk text till låten) på facebook. Men jag försöker lägga upp saker jag gör här på bloggen, eftersom att jag vill ha kvar för att kunna se tillbaka på min tid och mitt liv när jag känner för det. Så här kommer låten "kom här lilla du". (text under klippet)
Kom här lilla du, kom hit till mig
Du ska se att allting ordnar sig
Livet gör ont jag vet min vän
Men en dag så är du stark igen
Men I ditt huvud snurrar runt
Jag ska va som de andra
För de andra är så bra
Och jag kan inte något
Jag är ingenting att ha
Så vackra, smarta fina
Alla blickarna de drar
Men ingen kommer märka
Om jag plötsligt bara far
Kom här lilla du, allt ska bli bra
En dag står du här precis som jag
Jag blev aldrig som de andra
De andra är så bra
Men jag har lärt mig något
Jag är faktiskt nått att ha
Alla tankarna jag bar på
De finns här än idag
Men de vinner inte kampen
Som jag brottas med var dag
Du är jag
Jag är du
Vi ska kämpa livet ut
Du ska se att allting ordnar sig
Livet gör ont jag vet min vän
Men en dag så är du stark igen
Men I ditt huvud snurrar runt
Jag ska va som de andra
För de andra är så bra
Och jag kan inte något
Jag är ingenting att ha
Så vackra, smarta fina
Alla blickarna de drar
Men ingen kommer märka
Om jag plötsligt bara far
Kom här lilla du, allt ska bli bra
En dag står du här precis som jag
Jag blev aldrig som de andra
De andra är så bra
Men jag har lärt mig något
Jag är faktiskt nått att ha
Alla tankarna jag bar på
De finns här än idag
Men de vinner inte kampen
Som jag brottas med var dag
Du är jag
Jag är du
Vi ska kämpa livet ut
2014-10-07
Nervös, jamen nanting!
Imorgon gäller det...
Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag har inte skrivit så mycket, så därför känns det som att jag måste börja från början. Men det är så mycket att skriva... Hur som helst så spelade jag ju teater i Luleå i April i år. I publiken satt det en bunt landstingspolitiker, och jag gjorde scener där jag spelade en ung flicka med psykisk ohälsa. Då tog vi främst upp ätstörningsproblematiken och hög press i vardagen. Inlägget jag skrev efter det framträdandet finns här: http://piviis.blogspot.se/2014/04/det-gjorde-skillnad-iallafall-for-mig.html
Efter det framträdandet har det hänt en massa saker, och nu har Kultur i Centrum (Företaget jag arbetstränar hos) fått i uppdrag att vara med i ett minst treårigt pilotprojekt som ska jobba för att förebygga psykisk ohälsa hos unga. Ett OTROLIGT viktigt projekt, som jag är sjukt stolt över att få medverka i.
Det blev så bra utvärderingar förra gången jag var med och spela, så de vill att jag ska spela många fler gånger. Första framträdandet blir på Kick-Offen imorgon i Luleå. Så jag ska spela en av scenerna sedan i våras, och sen även en ny, mycket längre scen. Den har jag bara haft ca en vecka att repetera, så jag är nervös i hela kroppen. Ska jag klara av det? Ska jag komma ihåg all text, all regi och kommer jag kunna få fram känslan till publiken. Och viktigast av allt, kommer jag kunna få publiken att KÄNNA? Det är det som är mitt jobb. Få dem att känna, få dem att förstå vad vi ska jobba så hårt vi bara kan för att förebygga.
Oj oj oj... Håll era tummar för mig, snälla?
Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag har inte skrivit så mycket, så därför känns det som att jag måste börja från början. Men det är så mycket att skriva... Hur som helst så spelade jag ju teater i Luleå i April i år. I publiken satt det en bunt landstingspolitiker, och jag gjorde scener där jag spelade en ung flicka med psykisk ohälsa. Då tog vi främst upp ätstörningsproblematiken och hög press i vardagen. Inlägget jag skrev efter det framträdandet finns här: http://piviis.blogspot.se/2014/04/det-gjorde-skillnad-iallafall-for-mig.html
Efter det framträdandet har det hänt en massa saker, och nu har Kultur i Centrum (Företaget jag arbetstränar hos) fått i uppdrag att vara med i ett minst treårigt pilotprojekt som ska jobba för att förebygga psykisk ohälsa hos unga. Ett OTROLIGT viktigt projekt, som jag är sjukt stolt över att få medverka i.
Det blev så bra utvärderingar förra gången jag var med och spela, så de vill att jag ska spela många fler gånger. Första framträdandet blir på Kick-Offen imorgon i Luleå. Så jag ska spela en av scenerna sedan i våras, och sen även en ny, mycket längre scen. Den har jag bara haft ca en vecka att repetera, så jag är nervös i hela kroppen. Ska jag klara av det? Ska jag komma ihåg all text, all regi och kommer jag kunna få fram känslan till publiken. Och viktigast av allt, kommer jag kunna få publiken att KÄNNA? Det är det som är mitt jobb. Få dem att känna, få dem att förstå vad vi ska jobba så hårt vi bara kan för att förebygga.
Oj oj oj... Håll era tummar för mig, snälla?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)