Hemska HEMSKA dröm!!

Oj, oj, vad jag drömmer mardrömmar nu för tiden. Det har jag nästan alltid gjort, men nu är de så tydliga och verkliga! Inatt drömde jag två mardrömmar, varav en var den värsta jag någonsin drömt. Jag vaknade och grät, och jag hade så mycket ångest, för hela drömmen fastnade på min hornhinna, och kunde inte försvinna. Jag såg den framför mig hela tiden. Jag kan fortfarande se den och då kommer känslan direkt. Total ångest och smärta! Jag ska försöka förklara lite. Men som ni säkert vet, så är drömmar svåra att förklara, och låter kanske inte så hemsk som den faktiskt var.

Första delen av drömmen bestod av att jag var tillfångatagen av någon form av man/djur. Jag kan inte komma ihåg ansiktet, men han var extremt snabb. Jag försökte rymma därifrån. Han hade tagit alla mina kläder och klippt av mitt hår. Tillslut lyckades jag ta mig ur det lilla skjulet som han höll mig i. Jag sprang så fort jag bara kunde ut i skogen, och hade ett stort försprång, men han hann ifatt mig. Jag vet fortfarande inte hur han såg ut, men han hade klor som han rev mig med över hela kroppen.

När jag vaknade upp (i drömmen) så var det inte jag som var skadad, utan det var Ellenor, min syster. Hon låg inne i Dios rum och var så svag och kände så mycket smärta. Det var bara jag där. Jag visste att om jag gick därifrån så skulle den onda mannen avsluta sitt jobb, och Ellenor skulle dö. Han hade sagt till mig att om jag inte for därifrån så skulle han döda hela min familj en efter en. Oj vad jag grät! Tillslut gick jag ut ur huset och for till mamma och pappa. Där trodde de redan att Ellenor var död, och de pratade i var-form. Pappa grät så han hulkade när han pratade om hur Ellenor varit. Jag sa till dem att det inte var försent ännu. Han var säkert kvar. Pappa tänkte fara dit och dräpa honom, men jag vägrade släppa iväg honom, för jag var rädd att hans hjärta inte skulle orka, eller att den onde mannen skulle döda honom. Dessutom var det mitt fel som lämnat Ellenor.

Jag for till Brönevägen (detta var mitt i natten) och jag kände att något var fel i Peders hus, det var tänt där inne. Av någon anledning gick jag in dit först. Hela vägen mot huset tänkte jag för mig själv " snälla, låt någon gå förbi fönstret, låt allting vara okej". Jag kom in i hallen, tittade i vardagsrummet. ingen där. Jag vänder blicken mot köket och får se den värsta synen i hela mitt liv. Där, i tre olika ryggsäckar ligger kroppsdelarna av Peder, Elias och Maja... den smärtan som jag kände då var inte av denna världen. Fy faaan, säger jag bara. Jag försökte skrika, men ljudet kvävdes av smärta. Det kändes som att hjärtat sprängdes. Alla tårarna ville ut på samma gång, så det kändes som att ögonen skulle tryckas ut ur skallen. Och med den känslan vaknade jag.


Jag kan inte få ur känslan och bilderna ur mitt huvud. Känslan jag har känns värst. Det gör fysiskt ont i min kropp. Usch säget jag bara. Jag förstår att derta bara är ord på ett papper föt er, men för mig känns det som att jag kommer ha men för livet.

En konstig sorg...

Jo, det är nog så jag skulle beskriva det... en konstig sorg. Jag har så svårt för förändringar, och jag har svårt för att saker tar slut. Jag hatar att separeras från människor/saker, ja allt. Och nu blev det så många separationer på en och samma gång... Alla fina människor, alla karaktärerna, hela föreställningen, min visselpipa, teatern, att varje kväll se framemot att få spela, längtan och glädjen av att få stå på scenen, att få skrika kötta, se publiken, känna nervositeten, och ALLY. Fy tusan vad det känns jobbigt att skiljas från henne... Jag hade så svårt för att hitta henne till en början, och jag kände mig ofta inte nöjd när jag kom av scenen, alltså inte nöjd med min prestation. Men Ally och jag växte ändå samman på något sätt. Jag var inte nöjd, som Petra, men Ally gjorde ändå sitt jobb. Hon sprang omkring även om Petra hade ont, Hon var galen och kunde säga saker som hon inte skulle säga, men skämdes inte ändå, utan det var det Petra som gjorde. Petra glömde anteckningsblocket, men Ally ordnade det ändå. Det låter heelt scizo när jag säger det så, men det var så det kändes. Ally var mitt fönster till att slippa vara Petra för en stund. Slippa känna den ångesten som jag kan ha och har haft den senaste tiden. Hon fanns där, och det är en otrolig sorg att hon inte längre kommer göra det.

Värst är nog att nu försvann teatern för mig, och träningen kan jag inte heller luta mig mot för att lyftas upp. Min kropp strejkar. Jag vet inte var jag ska ta vägen riktigt när de sakerna som låter mig glömma bara försvunnit. Känslor är viktiga... jag vet det! Jag brukar säga det till andra, och jag vet att det är så. Men när det gäller mig själv så har jag svårare för att acceptera det. Jag hatar att känna, men jag hatar också att vara tom. Jag hittar inte mig själv just nu. Vem är jag utan det som lyfter upp mig? Vem är jag när jag inte får kasta ur mig all min energi på en scen, eller tar en promenad för att rensa hjärnan eller tränar för att känna att jag lever och får använda min energi och mina känslor till någonting? När jag inte längre kan avleda det jobbiga på något sätt, utan måste finna mig i att det är jobbigt och inte känns särskilt roligt? Jag veet ju att jag inte kan springa ifrån mig själv särskilt länge, och att mina avledningsmanövrer oftast bara är en uppskjutning av känslan, och att den förr eller senare kommer ikapp. Men ibland behöver jag, för en stund åtminstone, känna att jag har den kontrollen. Kontrollen att bara släppa det jobbiga och få röra på mig, känna mig lite glad och göra sånt som jag klarar av. Men jag har inte det nu. Jag har inte det... Ingen träning, ingen teater... Och det är, för mig, en konstig sorg...