Behandling nr1

Så har jag varit på min första behandling av kraniosakral terapi, i hopp om att det ska hjälpa mig med min förlossningsskada. ( miljoner tack till alla som hjälpt mig att göra behandlingen möjlig! )

Det är såklart i nuläget svårt att säga om det fungerar, eftersom att jag alldeles precis slutat behandlingen, men saker hände under själva behandlingen som var väldigt häftiga. Om ni inte vet vad kraniosakral terapi är, så står det mer om det här:
https://www.vanesse.se/kraniosakral_terapi.php

Min förhoppning när jag gör detta är att kroppen ska få hjälp att självläka genom att den får fria banor att göra så. Jag är medveten att om det skulle vara så att jag har en skada som behöver opereras så kommer inte kroppen kunna läka den av sig själv,men det som kan göra det kanske kan få sig en hjälp på traven iallafall.

Under behandlingen hände väldigt mycket på höger sida. Mitt högra ben hoppade till då och då. Det kändes som en låsning som löstes upp på höger sida just ovanför skinkan. Mina bihålor och ögonbrynet på höger sida spände rejält.

Bland det första jag kände var att det kändes i ryggen och strålade ner under båda skinkorna, där smärtan brukar stråla när jag har som ondast sedan förlossningen. Senare under behandlingen så kände jag att det kändes i Sittbenen. Och det var ibland som att jag fick muskelryckningar i skinkan som drog hela min kropp mot höger.

Min mage började bubbla och röra på sig en massa. Och det kändes typ som att mitt bäcken andades. Eller som att det gick vågor där fram och tillbaka. Svårt att förklara 😅

När hon jobbade från huvudet så kände jag att magen rörde på sig ännu mer. Och efter ett tag frågade hon mig hur förlossningen när jag föddes hade varit. Jag sa att jag inte visste, men att mamma tror att något hade varit med navelsträngen. Då sa hon att jag hade ett väldigt tryck över halsen, som att det hade varit ett trauma där. Något som verkligen spänt åt runt halsen någon gång i mitt liv. Och frågade om jag hade problem med att ha polotröjor osv. Vilket jag faktiskt har. Jag hatar när saker sitter åt runt min hals. Hon nämnde också att det antagligen i perioder blir väldigt svårt att andas, och att man kan få panikkänslor. Jag sa att jag ju brukar få ångest och panikångest,och hon sa att man inte behöver vara en rocket-scientist för att fatta att jag brukar få det med tanke på hur spänt det var runt min hals. Jag får kanske inte alltid nog med luft.
Tror att det är förklaringen till varför jag får PANIK om bältet ligger mot min hals när jag åker bil.

Tror det är allting jag kan komma ihåg! Sjukt häftigt. Och jag känner verkligen hur det händer saker. I hela kroppen, men främst vid bäckenet. Och det ger mig hopp!

Tack vare alla som stöttar mig i detta har jag möjligheten att boka en behandling till, och det gör mig innerligt glad:) för bara känslan av att NÅGOT händer är helt fantastisk. Det återstår att se vad det resulterar i. Men det är en början ❤

Sömnlös natt

Läs detta, om ni vill förstå mig och min Asperger bättre. Jag önskar att alla i mitt liv vill lära sig så mycket om Asperger och hur livet är för mig som ni bara kan. För att förstå mig lite bättre. För jag vet att det kan vara svårt att förstå;) detta är skrivet natten till Söndag. Skulle bara skriva något kort..... så gick det med det😅

Det börjar bli en vana att inte sova så bra. Inte så konstigt egentligen med all den förhöjda ångesten som befunnit sig i min kropp länge nu. Ibland känns det faktiskt som att jag kommer explodera inifrån. Det har hänt så jobbiga saker runt mig, men Inte nog med det. Det kaos som finns i mitt eget liv med en försäkringskassa som inte vill samarbeta,ingen inkomst sedan december, läkare som lovar en sak,men har för mycket att göra för att hålla det som de lovat bidrar också. Läkare som inte ringer upp. Väntat på ett terapeut utan resultat i över ett år. Jag känner mig övergiven och att jag inte kan lita på någon myndighetsperson. För en person med Asperger är tydlighet och rutiner en av de viktigaste sakerna som finns. Att det blir som det är sagt. Och att man hinner förbereda sig mentalt för vad som komma skall. En person med Asperger vill ofta klara sig själv, och ha det på sitt sätt för att ångesten ska kännas så lite som möjligt. Ibland tänker jag att det måste vara jobbigt för världen att anpassa sig efter mig och det jag behöver för att ångesten inte ska stegra. Men som min min lillasyster, som verkar ha fattat lite sa: "Men den som behöver anpassa sig mest är ju faktiskt du". Och så rätt hon har! Varje dag, flera gånger om dagen så måste jag anpassa mig till världen. De gånger ni ser mig bryta ihop i tårar eller ångestattacker, de gångerna får ni se en bråkdel av vad jag går runt och bär på inom mig. Det är först när jag bitit ihop och försökt att vara stark och inte visa hur jag känner alldeles för länge, försökt nå upp till hur man "ska" vara, som jag fyllts inifrån så mycket att det exploderar och sipprar ut. Jag är så tacksam att mina närmsta verkligen försöker förstå mig. Men det är också jobbigt att veta att det kommer stanna vid försöker. För det är ingen som förstår. Knappt jag själv. Jag känner mig ofta självisk eller egoistisk när jag står upp för vad jag behöver eller vill. Det låter som att jag är envis eller alltid ska ha som jag vill. För mig handlar det inte om det. För mig handlar allting jag gör om att hålla min ångest i schack. För hur obekvämt det än är,och hur obegripligt,så är det dock så att jag lever med daglig ångest. Det är hemskt jobbigt, och jag önskar ingen det. När jag står på mig stenhårt i att jag, just idag,inte klarar av att sitta på vänster sida i baksätet, så är inte det för att jag måste få bestämma var alla ska sitta. Utan det är för att jag redan har sådan ångest att jag inte klarar av att sitta så nära traffiken med min traffikrädsla, eftersom att jag inte klarar mer ångestpåslag. När jag vill äta julmat hos mamma och pappa på jul istället för alternativ julmat,så är inte det för att jag älskar julmat och inte klarar mig utan den. Nej, den ger mig trygghet och ett lugn i att DET ser iallafall likadant ut. Smakerna är samma som när jag var liten. När jag inte orkar städa,diska eller tvätta vissa gånger, så beror inte det på att jag är lat. Det beror på att min hjärna bygger upp saker i steg. Varje steg är ett hinder jag måste över. Att diska betyder inte bara diska. det betyder steg 1: fixa diskvatten. Steg2. Diska ( varje sak är ett nytt steg egentligen, men för enkelthetens skull så faller alla saker under steg 2 ) steg 3. Skölja och sen ska det tillbaka i skåpen någon gång.
Och då är diska en av de "lättare "sakerna. det här betyder inte att jag aldrig diskar eller städar. Men det ÄR och kommer alltid vara ett jobbigt moment för mig. För det känns som ett hinder. Det tar emot. Mer vissa dagar. Vissa dagar går det helt enkelt inte, för hjärnan säger stopp. Och när det kommer till matlagning är det nästan värst. Det är svårt att förklara, men vissa saker har min hjärna byggt ett jäkla hinder för. Vi pratar om väggen i American Ninja warrior, fast några meter högre. Jag kan laga enkel mat, superenkel mat,som jag inte kan direkt misslyckas med. Och det är faktiskt bra nog. Jag behöver inte göra mer än så. För det handlar inte bara om att ställa mig och laga mat. Om en maträtt har många steg i sig, då får jag springa fram och tillbaka för att försöka ta mig upp över den där jäkla väggen tills jag har blåsor under händer och fötter, och svetten dryper. Tillslut kanske jag tagit mig över den, och maten står halvbra på bordet. Men till vilket pris? Jag är inte nöjd över mig själv. Jag är mentalt helt slut. Och har redan ångest över om jag måste göra det igen någon gång. Jag berättar detta,för att jag vet att det är så lätt att se på mig och andra där svårigheterna inte syns, och tänka att vi fungerar precis som alla andra, och att vi bara är lata. Men det är så långt ifrån sanningen som det går att vara. Om alla skulle vara så mentalt stressade som jag är varje dag, så skulle fler ha förståelse för hur mycket man orkar. För att dra ett exempel på hur vi med Asperger kan fungera, så vet jag en kvinna med asperger som inte klarar av att ta upp posten från golvet mer än en gång i veckan, även om hon går förbi den flera gånger, för att det GÅR bara inte. Hon måste vara mentalt förberedd. Svårt att förstå va? Jag förstår det! Men det är ett tydligt exempel på hur svårt väldigt "lätta" grejer kan vara, utan att det syns på en. Som sagt, detta betyder inte allt jag aldrig städar, eller lagar mat om det behövs, men vissa dagar GÅR det bara inte! Jag kommer alltid försöka belysa de saker andra tar för givet att man kan, Men som inte är så lätt för de som är skapta annorlunda. Jag är 0% nervös över hur det ska gå att ta hand om ett barn. Jag är medveten om att det kommer vara tufft första tiden, men jag har förberett mig för det hela mitt liv. Det längtar jag till och har längtat till så himla länge. Jag är isåfall rädd för att jag vet att jag inte kommer orka vara den "perfekta mamman" som städar, diskar, tvättar,lagar mat OCH tar hand om sitt barn medans pappa är på jobbet. Men så minns jag att jag inte lever på 1800-talet,och det är ingen som kan förvänta sig det av mig. Vad är det viktigaste att jag gör? Jo,tar hand om vårat barn. Älskar henne. Allt hemmagöra är vi faktiskt två om. Det kan vi göra tillsammans. Och då känns allt mycket bättre. Att ta hand om och älska vårat barn, samt få i mig lite enkel mat eller matlådor, DET klarar jag. Det andra behöver jag lite mer stöd i. Så ser livet ut just nu. Det kan ändras. Men det måste få ändras i den takt som jag känner att jag klarar av. Igen - INTE för att allting ska ske efter mina villkor, utan för att jag måste känna trygghet och att jag inte behöver fyllas av ångest för att jag sätter krav på mig själv som inte är rimliga för var jag befinner mig i livet. Kul att försäkringskassan ändå tänker att jag ska kastas ut i ett jobb i 100% utan problem.... men det är en annan historia...

Ångest-dikt

Jag kan inte andas
Luften är slut
Skulle någon ens märka om jag försvann ut

Att vara bland folk
Men ensam ändå
Det värsta jag vet är när det är så

När jag försöker förklara
Att ångesten är för stor
Rätt är att inte tänka, det är vad de tror

Alla har lagt sig
Men jag sitter kvar
Det jag känner är inte ploj,det är allvar

Jag gråter högt
Kan knappt andas
Känslan av att vara ensam och tårarna blandas

Ingen hör mig
Ingen hör min panik
Ingen finns där för att hjälpa mig kväva mitt skrik

Orkar inte längre
Klär på mig och går ut
Det är det som har funkat någon gång förut

Stjärnorna gnistrar
Men jag ser dem inte alls
För ångesten har stannat i min hals

Kylan biter
Tankarna skriker
Och känslan av att allting ska bli bra sviker

Så är jag hemma igen
Jag går in i vår hall
Och jag blir,om möjligt, ännu mer kall

Så tydligt ändå
Hur ensam med känslan jag är
Det är ingen som tar emot mig där

Ingen som möter mig
Ingen som saknat mig
De ligger och sover och mår helt ok

Med tunga steg
Går jag till mitt rum
Och väl där känner jag mig stum

Min familj älskar mig
Jag vet att det är så
Men ensam i min känsla är jag ju ändå

Det är jag som måste leva var sekund
Med ångest i min kropp
Och tankar i min knopp

Jag gråter hellre ensam i min lägenhet
Än att gråta i ett hus Där människor är
För det skär mer i mitt hjärta att inse att ingen ser hur det är

Tårarna rinner än
Jag vet inte om de kommer ta slut
Tankarna spinner iallafall var minut

Men jag måste kämpa
Det finns inget val
Hur mycket än all min ångest mal

Dags att försöka sova
Även om jag inte vet hur
Jag kanske lyckas tillslut om jag har väldigt tur

Platt mot marken

Så hamnade jag här igen
Platt mot marken
Var det inte bara två dagar sen jag skrev att jag kände mig gladare? Mer hoppfull?
Att jag respekterade mig själv mer?
Nu föll det iallafall.
Och jag föll med det.
Tråkigt hur fort det kan gå.
Tråkigt att jag sårar människor i processen.
Tråkigt att jag blir sårad i processen.
Tråkigt att det knappt känns värt det.
Att det knappt känns värt det att erkänna att jag kände hopp
Att jag lät glädjen ta plats i min kropp
Det gör så mycket ondare att erkänna att något så litet fick mig att fullkomligt bryta ihop
Det gör kraschen så mycket större
Som att jag kastats upp i luften för att utan skyddsnät dåna ner i marken
Nu vill jag bara gräva mig ännu djupare ner i marken
Och stanna där
Jag kommer ju ändå aldrig bli som alla de andra
Jag kommer alltid fungera på ett annat sätt
Och ingen kommer någonsin helt och fullt förstå.
Ibland tänker jag att ingen förtjänar mig
Inte för att jag är för bra
Helt enkelt för att jag är den jag är, och alla förtjänar något bättre
Jag vill ju bara ha ett någorlunda normalt liv
Men på mitt sätt
Vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?
Det går inte!
Det som är rätt för mig är fel för dig och tvärt om.
Så många människor som det finns, så många rätt finns det
Just nu tvekar jag på mig själv
Känner ingen som helst respekt för mig själv
Känner ingen tro på något
Men jag vet att jag kommer ur detta tillslut
Kanske redan imorgon om jag har tur
Jag har fått inse att jag kommer kämpa hela livet med känslan av att vara fel
Ibland blir den känslan förstärkt av andra
Ibland eldar jag på den brasan väldigt bra själv
I vissa fall känns det som att folk tror väldigt lite på mig
Men jag har mer koll än vad ni tror!
Jag kommer inte ge upp gott folk
Och jag kommer klara mitt liv på mitt sätt
Men jag mår inte bra av sådant som gör att det känns som att jag blir förminskad
Alltid som att jag är fel
Tänker fel
Känner fel
Det finns inga rätt och inga fel!!
Vi är alla olika
Och det ska vi fortsätta med
Nu gräver jag ner mig
Hoppas på att komma fram imorgon!

Jag lever

Jag lever
Jag lever ännu
Ibland slår det mig
Allt jag gått igenom
Alla år av terror
Alla år av hårda slag inuti min ömma, sargade kropp
Alla mörka år
Alla år som stod still
Alla år jag önskade att jag aldrig mer skulle vakna upp
Alla strider jag fått strida ensam
Ensam mot den starkaste fienden som finns
Min hjärna
Mina tankar
Den fienden jag försöker bli vän med nu
Den fienden som ibland fortfarande säger en massa dumma saker till mig
Som vill få mig att önska att jag var någon annan
Såg ut på ett annat sätt
Var på ett annat sätt
Men det blir svårare och svårare att få mig att brytas ner av det
Jag gör mitt bästa att alltid kriga emot
Och jag tycker att jag oftare och oftare kan slå ner den där dumma tanken och sen skaka hand med den
Sedan försöker vi gå vidare från det
Jag kan känna mer glädje
Jag kan känna mer hopp
Jag kan ge mig själv mer respekt
Jag kan acceptera mig själv bättre
Det kommer alltid finnas stunder när det jobbiga kommer tillbaka
Det finns absolut stunder när jag känner att ingen någonsin kommer förstå vad jag går igenom dagligen
Men JAG börjar förstå
JAG börjar acceptera
Det är stort!
Ja, Jag lever
Och det tänker jag fortsätta med
Ibland kanske jag går i ide en liten stund
Men jag kommer alltid tillbaka
Jag ska aldrig ge upp💙

Overklighetskänslor

I Tisdags var jag med om det mest obehagliga jag någonsin varit med om. Jag hade sovit dåligt ett tag, och bara ett fåtal timmar natten till Tisdag, så någon gång mitt på dagen la jag mig ner för att försöka sova en stund för att orka med kvällens premiär på Karlbergsteatern. Jag somnade ganska hårt, och när jag vaknade till så tvingade jag mig upp direkt för att inte sova för länge och få ont i huvudet. Då började det hemska.

Jag kände att jag var galet trött, vimmekantig och svimfärdig, vilket jag kan bli när jag sovit mitt på dagen. Så jag gick upp för att dricka en vitamin-dryck som alltid brukar göra mig piggare och mindre yr. Men det hjälpte inte. Hjärnan var fortfarande inte med. Jag ska försöka förklara känslan...

Det var som att min hjärna fortfarande var i dröm-mode, som att allting som hände, allt jag sa, allt jag hörde bara var en dröm. När jag sa något så visste jag inte om jag sagt det eller tänkt det. Jag hörde inte min egen röst. Samma sak när jag gjorde något, så visste jag inte om jag gjort det eller tänkt det, eller så hade jag glömt av att jag gjort det. Allting var som i en sorts dimmig karusell. Jag var helt enkelt vaken i en mardröm.

Jag trodde att det skulle hjälpa att duscha, men jag kunde inte riktigt känna vattnet. Sen när jag gått ur duschen och kollade mig i spegeln några minuter efter så undrade jag varför jag var blöt i håret, för jag hade redan glömt att jag hade duschat. Otroligt obehagligt!

Nu började jag bli rädd på riktigt. För jag förstod att det inte skulle försvinna. Jag märkte att de enda gångerna jag kände mig verklig var när jag la mig på rygg på golvet och tryckte handflatorna mot golvet, eller när jag startade högtalaren med musik på högsta volym och tryckte örat mot den. Annars var det som att huvudet var fullt av bomull och som att allting hände långt bort ifrån mig.

Jag testade att hälla upp iskallt vatten med isbitar i en stor bunke och stoppade ner händerna för att jag trodde att kylan skulle göra mig piggare i skallen. Jag doppade ansiktet. Jag testade mer vitaminer. Åt mat. Åt socker. GJorde allt för att komma tilbaka till verkligheten, men det gick bara inte.

Så var det dags att åka till Karlberg. Paniken infann sig ännumer. Vi skulle ha publik. Tidningen skulle vara där. Mina kompisar och familjemedlemmar skulle vara där. En kväll som i vanliga fall kan  vara höjdunkten på året blev istället en skräck. Jag skulle alltså spela premiären utan att vara medveten. Jag var tvungen att lita på att jag repat så bra att det satt i ryggmärgen.

Jag kom dit, och jag pratade med ett fåtal om vad jag gick igenom, och det var skönt att få göra det, istället för att bära det helt inom mig. När vi sjöng upp var jag en milimeter ifrån att bryta ihop i en panikångestattack, eftersom att det stod klart för mig att jag inte hörde varken när jag pratade eller sjöng. Också skulle jag försöka pricka alla tonerna...

Föreställningen drog igång, och jag minns inte så mycket av den. Jag minns att det kändes som att jag var full. Att jag inte riktigt var med, men att jag försökte ge så mycket energi som jag bara kunde. Jag minns att jag var glad att jag hade publik som jag kände, men att jag också var ledsen att jag inte riktigt kunde njuta av premiären så som jag ville. Jag minns att mina fina ullvinge-systrar var där, och jag känner mig alltid så glad över att de alltid kommer och stöttar mig, och dessutom gav de mig en jättefin premiärpresent <3 Jag minns att jag försökte prata med dem, och att jag hoppades att de hade haft en rolig föreställing och att jag inte gjort bort mig. Personligen vet jag inte ens hur det gick för mig. Jag hade ingen kontakt med varken hjärna eller kropp. Men jag vet att jag tog mig igenom föreställningen med alla poistioner och repliker, så repetitionen hade gjort mig väl;)

Nästa dag var alla dessa känslor borta ( TACK OCH LOV!! ) Och jag var ofantligt glad och peppad till den kvällens föreställning. Var lite rädd att jag skulle få scenskräck, men det fick jag inte;) Önskar bara såklart att jag varit så glad och peppad till premiären, men det verkade iallafall som att publiken hade roligt, och det är det viktigaste:)

Skolavslutning 2018

Igår var det skolavslutning i Hemmingsmark som jag för en gångs skull faktiskt kunde se, så det var otroligt mysigt. Såklart fick barnen mig att börja gråta när de sjöng Goliat. Det är så otroligt fint när barn sjunger tycker jag, och det får mig alltid att bli så känslosam. Jag tog några bilder som jag tänkte lägga upp.

Och Albin har blivit så stor att han går ut SEXAN!!! Fina, fina Albin. Hoppas det går bra för honom i nya skolan och att han förstår att han alltid kommer ihåg att han är bäst precis som han är <3

Tyvärr var jag alldeles för trött för att åka på examen i stan där Elma och Verner tar examen. Jag brukar i vanliga fall alltid gå till deras skola och titta när de sjunger. Men så trött som jag har varit den här veckan, och hur mycket som väntar i helgen, så måste jag försöka vila så mycket jag kan!

Innan skolavslutningen så knepade vi lite med min nya cykel, som jag ÄLSKAR!!!!!!!!!!!  Som min äldsta bror varit en hjälte och byggt ihop. När jag säger hjälte, så menar jag HJÄLTE!!!! Shit vad han har fått jobba! Och jag är evigt tacksam för all hjälp jag fått. Jag, mamma och pappa hade problem med att bara bygga ihop skärmar och lysen på cykeln!! Sen har jag fått vara lite barn-taxi med alla syskonbarn som ville testa åka den:)

Fin-cykeln <3

Levi i min cykel när regnkapellet är på:)